Hur mår du?

Får ofta frågan från min omgivning. Och den omsorgen som ryms i den frågan är enorm, då många vet att livet går upp och ner för mig.

Och faktum är att jag mår genomsnittligt bra, jag ligger på en grundnivå som är stabil för min del. Vilket är att ca 1 gång per vecka eller om jag har tur var 10:e dag, så har jag ont och känner av stenarna såpass mycket att jag behöver anpassa livet till att avbryta mina planerade aktiviteter.

Så jag mår kanske inte så fysiskt bra alla gånger, men jag har det bra. Vetskapen om nivån och att det är relativt stabilt hjälper. Att jag har möjlighet att avbryta mina aktiviteter utan större skada hjälper mitt allmäntillstånd. Att det under senaste halvåret har hållit sig till att vara såpass små stenar att jag sluppit vara inlagd eller behöva göra behandlingar, det hjälper. Att veta att röntgen säger att inga större stenar är på väg. Hoppet om att min förebyggande medicin hjälper så mycket att stenarna har minskat sin tillväxt takt, det hjälper.

Så jag mår inte alltid så bra, men jag har det bra.

Anfall

Illlamående, känselbortfall i vänster sida. All mat tappar smak, all dryck smakar metall. Vänster kind hänger och ögat är svårt att  få upp. Känsla av att allt går i slow-motion.

Har gått igenom det så många gånger, det är som förskalv inför ett stort jordskalv. Den här gången tog jag varningen på allvar och tog en vilodag. Allt för att kroppen skulle få chans att vila och eventuellt kunna undvika det kommande anfallet.

Natten mellan fredag och lördag för några veckor sen kom anfallet. Ett stort ett, som i princip varade 18 timmar. Vaknade av att sonen kom till min säng mitt i natten och att jag när jag vaknade befann mig i ett anfall av smärta, panik, oro och ångest.

De följande timmarna vandrade, kröp, grät jag runt om i huset, då smärtan gjorde det omöjligt att vara stilla. Medicinerade, men det tog tid innan det verkade. Tappade helt omdömet, försökte resonera mig fram till vad jag skull göra och hur jag skulle agera, men all logik var försvunnen. Av olika anledningar var maken inte hemma, jag var hemma med barnen och i huset fanns också en inneboende. Funderingar fanns om att väcka gästen, ringa grannen eller ringa svärföräldrar, men i all smärta kunde jag inte komma på vad de skulle hjälpa mig med. För det är så det är: 

I smärtan är jag ensam

I efterhand med ett klart sinne så är det självklart att jag skulle ringt på hjälp. Men om någon hade sett mig i det tillståndet hade de skickat in mig till sjukhuset och jag ville inte dit. Själva resan dit är fruktansvärd när man har anfall, väntan på sjukhuset är olidlig och nu vet jag att de hade lagt in mig.Och jag ville inte bli inlagd. En anledning till det är att jag efter röntgen vet att stenarna är små, för små för att behandla och även för små att fastna.

Fick till slut ta till morfinet. Det dövar smärtan men stoppar inte anfallet, utan det pågår ändå fast smärtan är mindre. Kroppen går därmed på helvarv, både av anfall och av drogen vilket gör mig hög och samtidigt slö samtidigt.

Inte förrän på kvällen slutade anfallet. Då kom även hjärnan ikapp och tack och lov kunde jag ta emot hjälp under de kommande dagarna.

Det som skrämmer mig är hur snabbt det går. Från att jag är välmående och glad till att jag är utslagen och allt är smärta. Och dett utan att kunna styra eller påverka det. Känslan av maktlöshet är den känsla jag har svårast att förlika mig med och jag antar att det kommer jag att fortsätta att arbeta med resten av livet.