Gräsänka är temat i mitt liv i nu snart 2 veckor. Egentligen inte värre än andra perioder då jag varit mycket själv med barnen, men den här gången är destinationen på andra sidan jorden bokstavligt talat och här hemma lever jag och barnen i byggdamm på grund av pågående renovering.
Farhågan innan avresan var att jag under min period här hemma med ansvar för barnen skulle bli sjuk och få värk. Det har ju förekommit förr att jag blivit det och oro minskar inte risken. Inte för att stenarna kommer oftare av oro, utan att jag har så mycket sämre förmåga att klara av värk, smärta och trötthet när jag är ensam. Det har varit så tydligt att mitt själsliga välmående påverkas av makens närvaro. När det har varit som värst har jag endast slappnat av när han har varit hemma. Med hjälp och övningar från terapin har jag lärt mig att handskas med en del av oron, men inför den här längre resan kände jag tvekan.
Lade ner en hel tid på att förbereda mig mentalt för att vara ensam. Jag har bett, förberett mig inför olika situationer i huvudet, lagt upp strategier för olika scenario. Både svåra men också positiva händelser. Funderat på vad det värsta är som kan hända och i ljuset av tidigare perioder i mitt liv, så känns det som att om vi fixade det så kommer vi ju att fixa det här. Sen har jag hållit andan och fokuserat på att ta en dag i taget, ett moment åt gången utan att svindlas av all tid framåt utan att vara här och nu. Har blivit omhändertagen av familj och vänner som utfodrat oss och huserat oss när vi flytt byggdammet.
Så de ensamma veckorna har fungerat bättre än jag någonsin kunde hoppas på. Värken kommer ibland, men har låtit sig behandlas och kunnat hållas i schack. Oron har kunnat bemästras med hjälp av de mentala övningarna. Och barnen har hjälpt mig att leva i nuet.
Sen ska det bli så underbart och roligt när vi hela familjen är tillsammans igen, förhoppningsvis lördag kväll!
torsdag 17 november 2011
måndag 7 november 2011
Akt 4
Fortsättningen från min livs värsta mardrömstid. Allt annat bedrövligt som har hänt efter detta, kan aldrig tävla med den här perioden. Vilket på ett märkligt sätt är positivt, då vi alltid kan skratta i bedrövelsen och säga: det är ju i allafall bättre än 2007. Och det överlevde vi!
Befinner oss i februari 2007. Har 2 barn, varav en 2.5 år och en 3 månaders bebis. En jättenjursten på 12 mm har fastnat i urinledaren, en kateter har satts in rätt i njuren för att avlasta den och jag väntar på behandling. När man fått katetern så ska man må rätt så okej, för det livshotande tillståndet har avvärjts. Men något var fel, mycket fel. Och jag kände det instinktivt, men hade svårt att sätta fingret på det, än mindre förmedla det till sjukvårdspersonalen.
Såret på ryggen, där slangen gick in behövde rengöras varje dag och mamma som var hos mig för att hjälpa mig är sjuksköterska och lade om det. Hon blev oroligare och oroligare, ju längre tiden gick. Hon tyckte inte om hur såret såg ut och hon märkte att jag blev sämre och sämre. Bebisen miste sitt hull, då jag hade mindre och mindre att ge honom. Och då jag sökte mig till akuten och vårdcentral hänvisade de till att jag väntade på behandling och allt verkade normalt. Kunde inte nöja mig med det, då jag hade så ont i njuren, i såret kändes det som om någon körde en rasp ut och in oavbrutet och jag hade en ansiktsfärg grå som aska.
Efter två veckor hemma åkte jag än en gång in till akuten, hade med mig bebisen och mamma och maken tog hand om dottern. Den här gången valde jag att inte ta mina diklofenak som jag annars konstant låg på maxdos på. Trots maxdosen tog de bara topparna och fick mig aldrig smärtfri. Jag tiggde till mig alvedon för att ens känna att jag kunde andas. När jag skulle ta dem blev tillfällighetsvis samtidigt som läkaren kom in i rummet. Jag som hade frossa, av feber, kunde knappt ta medicinen då händerna skakade. Läkaren blev alldeles blek, började stamma och försvann ur rummet. Sen börjar det hända grejer. Personal kommer in, tar massor av märkliga prover och då jag undrar vad som händer får jag svaret. Du läggs in med omedelbar verkan.
Äntligen kom svaret på varför allt känns fel. Blodförgiftning, troligen via såret i ryggen. Jag och bebisen lades in på ensamsal och sen satte behandlingarna igång. Det var antibiotika intravenöst och smärtstillande och snart blev det tydligt att bebisen inte kunde vara hos mig, då jag inte kunde amma på grund av alla mediciner och att jag inte kunde ta hand om honom. Det fanns ingen chans att jag ens kunde lyfta honom, än mindre amma. SÅ han blev hämtad av pappan och fick lära sig äta på flaska på ingen varsel alls. Som tur var så fungerade det, det var jag dock ovetande om då jag var inne i feberdimman.
Minns inte så mycket de kommande dygnen, mer än att jag hade fantastisk personal. Sjuksköterskor som med stor omsorg försökte ta hand om mig. Och det var inte helt självklart hur utgången skulle bli har jag förstått i efterhand. Den manlige sjuksköterskan som ringde in till avdelningen då han var ledig för att se efter hur jag mådde, nattsköterskan som satt hos mig och lugnade mig och som med största varsamhet försökte sätta ny droppnål på mig och med tårar i ögonen lyckades sätta den på sjunde försöket och sa att tyvärr fanns ingen annan att ringa på, då det var hon som var fröken nål och var den alla ringde på när någon svårstucken skulle stickas. Läkaren som sa att nu får du ligga kvar här tills du blir bra.
Ironin i det hela var att för att bli frisk behövde jag opereras och jag för sjuk för att opereras. Efter en vecka var det min tur. Genom urinröret gick de in, jag ryggmärgsbedövad och mycket lullig, och sprängde stenen inifrån och sen tog ut den. En riskabel operation, med hög skadefrekvens på 30%, men min lyckades och stenen var ute. Naturligtvis var inte allt klart för min del då, inget i den här historien har gått som det är tänkt. Men just då var det bara lycka!
Befinner oss i februari 2007. Har 2 barn, varav en 2.5 år och en 3 månaders bebis. En jättenjursten på 12 mm har fastnat i urinledaren, en kateter har satts in rätt i njuren för att avlasta den och jag väntar på behandling. När man fått katetern så ska man må rätt så okej, för det livshotande tillståndet har avvärjts. Men något var fel, mycket fel. Och jag kände det instinktivt, men hade svårt att sätta fingret på det, än mindre förmedla det till sjukvårdspersonalen.
Såret på ryggen, där slangen gick in behövde rengöras varje dag och mamma som var hos mig för att hjälpa mig är sjuksköterska och lade om det. Hon blev oroligare och oroligare, ju längre tiden gick. Hon tyckte inte om hur såret såg ut och hon märkte att jag blev sämre och sämre. Bebisen miste sitt hull, då jag hade mindre och mindre att ge honom. Och då jag sökte mig till akuten och vårdcentral hänvisade de till att jag väntade på behandling och allt verkade normalt. Kunde inte nöja mig med det, då jag hade så ont i njuren, i såret kändes det som om någon körde en rasp ut och in oavbrutet och jag hade en ansiktsfärg grå som aska.
Efter två veckor hemma åkte jag än en gång in till akuten, hade med mig bebisen och mamma och maken tog hand om dottern. Den här gången valde jag att inte ta mina diklofenak som jag annars konstant låg på maxdos på. Trots maxdosen tog de bara topparna och fick mig aldrig smärtfri. Jag tiggde till mig alvedon för att ens känna att jag kunde andas. När jag skulle ta dem blev tillfällighetsvis samtidigt som läkaren kom in i rummet. Jag som hade frossa, av feber, kunde knappt ta medicinen då händerna skakade. Läkaren blev alldeles blek, började stamma och försvann ur rummet. Sen börjar det hända grejer. Personal kommer in, tar massor av märkliga prover och då jag undrar vad som händer får jag svaret. Du läggs in med omedelbar verkan.
Äntligen kom svaret på varför allt känns fel. Blodförgiftning, troligen via såret i ryggen. Jag och bebisen lades in på ensamsal och sen satte behandlingarna igång. Det var antibiotika intravenöst och smärtstillande och snart blev det tydligt att bebisen inte kunde vara hos mig, då jag inte kunde amma på grund av alla mediciner och att jag inte kunde ta hand om honom. Det fanns ingen chans att jag ens kunde lyfta honom, än mindre amma. SÅ han blev hämtad av pappan och fick lära sig äta på flaska på ingen varsel alls. Som tur var så fungerade det, det var jag dock ovetande om då jag var inne i feberdimman.
Minns inte så mycket de kommande dygnen, mer än att jag hade fantastisk personal. Sjuksköterskor som med stor omsorg försökte ta hand om mig. Och det var inte helt självklart hur utgången skulle bli har jag förstått i efterhand. Den manlige sjuksköterskan som ringde in till avdelningen då han var ledig för att se efter hur jag mådde, nattsköterskan som satt hos mig och lugnade mig och som med största varsamhet försökte sätta ny droppnål på mig och med tårar i ögonen lyckades sätta den på sjunde försöket och sa att tyvärr fanns ingen annan att ringa på, då det var hon som var fröken nål och var den alla ringde på när någon svårstucken skulle stickas. Läkaren som sa att nu får du ligga kvar här tills du blir bra.
Ironin i det hela var att för att bli frisk behövde jag opereras och jag för sjuk för att opereras. Efter en vecka var det min tur. Genom urinröret gick de in, jag ryggmärgsbedövad och mycket lullig, och sprängde stenen inifrån och sen tog ut den. En riskabel operation, med hög skadefrekvens på 30%, men min lyckades och stenen var ute. Naturligtvis var inte allt klart för min del då, inget i den här historien har gått som det är tänkt. Men just då var det bara lycka!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)