Revansch

Två veckor sen, exakt just nu. Två veckor sen jag blev dålig i ett stort anfall som tvingade mig in på akuten. Den största bitterheten var att det var en underbar kväll, varm och ljummen och första för säsongen. Jag satt i bilen på väg in mot akuten och var arg för att det var så fint väder. Mumlade att tänk om det blir den enda varma kvällen på hela sommaren.

För så är det, att jag har anfall och kommer fortsätta få anfall det är helt uppenbart. Det blir jag inte längre bitter och besviken över. Besvikenheten kommer när anfallen kommer vid helt fel tillfällen. Å andra sidan kommer de väl aldrig lägligt.

Har hämtat mig relativt fort den här gången, har kunnat jobba den mesta utav tiden har tagit några vilodagar emellanåt. Paradoxen kommer när jag vet att jag behöver vilan så väl, men under dagarna som jag vilar mår inte psyket bra. kan inte njuta av att vara ledig, utan längtar ut i verkligheten igen. Vila och inaktivitet är inget jag mår bra av då det är så starkt förknippat med sjukdom. Det jag i de lägena mår bra utav är att ta det lugnt på morgonen och sen gå till jobbet och jobba en kort dag. Då klarar både kropp och själ av dagen.

Men den här helgen känner jag revanschlust. Det är än en gång fint väder och en fin fredagskväll. Planerna för helgen är att vara med familjen och jag känner mig frisk. 

Så du grymma anfall för två veckor sen - du vann inte! Här är jag och det är än en gång en underbar försommarkväll!

Djupa dalar och höga berg

Helgens dramatik satte självklart sina spår. Lyckan över att stenen kom ut i söndags byttes mot en matthet dagarna som följde. Tog en dag till att vila, fast jag egentligen skulle tagit några fler, Hålögd, men glad har dagarna ändå fungerat.

Efter stenen kom ut så släppte all värk på höger sida, där det smärtade under anfallet. Dock så har jag haft molvärk på vänster sida. Tror att den bara kände sig avundsjuk efter all uppståndelse och inte ville vara bortglömd. En stark molvärk där den tillåtna dygnsmedicinen inte riktigt räckte till.

Dagen idag har dock bjudit på överraskning. All värk är borta, ingen medicin har behövts. Väntar bara på min röntgen som min mottagning ändå rekommenderar mig till att genomföra, trots lossnad sten. Det är alltid en avvägning då jag snart är självlysande efter otaligt många röntgen.

Tar de senaste dygnen som en parantes och fortsätter med vårens härliga liv.

Den här raringen kom ut i söndags kväll! Glädje och lycka. Helt smärtfri på högersida. Behöver inte drömma mardrömmar om stenkross eller njurslangar längre.

Idag måndag så snozzar jag veckan. Stannar hemma och vilar upp kropp och själ.

Drama

Efter flera månader utan besvär har jag varit lycklig, sett på framtiden med tillförsikt.

Fick mig en törn i slutet av april då en elak halsfluss och urinvägsinfektion sänkte mig på några timmar och jag var dålig i nästan 2 veckor. Likt en docka med rund botten reste jag mig igen, envist och trotsigt.

Och lagom till vårvärmen var det dags igen. På fredag morgonen kände jag en trötthet som är förknippad med njurvärk, likaså en migränliknande huvudvärk som är centrerad till ena sidan. Men allt släppte med medicin så jag traskade iväg till jobb, men tog en kortdag. Somnade hemma på eftermiddagen, vilket jag aldrig gör frisk, men ryckte upp mig. För det är det jag gör: rycker upp mig som om det var något jag skulle kunna påverka själv.

Grill på altanen med familjen avslutades med en molande värk på höger sida, vilket är "fel sida". Den sidan har inte varit aktiv sen 2007, så bara det var en oro. Snart visade det sig att det fanns mer att oroa sig för. Trots starka mediciner om att häva anfallet så bara ökade smärtan, det var ohållbart att vara kvar hemma.

Blev inkörd till akuten, samtidigt som jag förbannade det fina vädret, att jag skulle missa finväder pga en sten. Väl inne så gjorde jag en skaplig entre, alla som satt i det väntrummet kan inte ha undgått mig. Jag framförde: ett klassiskt njurstensanfall i flera akter. Jag kröp, hoppade, satt, stampade oavbrutet, Några damer som satt i väntrummet kom upp i varv av mig och började diskutera att jag behövde hjälp. Själv är jag sjukt introvert i mina anfall. Kan tänka mig att kommunicera med maken och sjukvårdspersonal, men resten gör sig inget besvär. Så jag trampade på medans tanterna började ropa att  jag behövde hjälp. Visst behövde jag ha hjälp, men inte av intensiva tanter. De ropade så att en väktare kom ut och försökte identifiera situationen, men han blev nog rädd och hämtade en sjuksköterska som försökte lägga mig på en brits. Det lyckades inte så bra då jag hoppade och kröp fram men jag kom framåt i kön iallafall. Meddelade personalen inne på triaget att det inte var jag som hade skrikit och krävt förtur i kön, utan de var de uttråkade damerna i väntrummet.
En kommentar som hördes i väntrummet som är värd att minnas är:

De borde skaffa fler läkare istället för den där trängselskatten...  Ja hur det hör ihop är ett mysterium.

Akuten en varm fredagsnatt i maj lockar fram stadens alla dårpippisar, inklusive mig. Här var stamkunderna, en skottskadad, massor av poliser som vaktade och höll förhör, många oroliga som skrek och så jag. Mitt anfall var så fint och tydligt att de visade upp mig för studenter och en blivande sjökapten. Trevligt att få vara till nytta för läkekonsten.

Under några timmar på en brits så fortsatte anfallet och det blev starkare och starkare. Doktorerna sprang mellan patienterna och jag stod på tur. Men anfallet bara ökade. Min mage var stor svullen och hård och jag kunde inte kissa. Och anfallet bara ökade. Timmarna på akuten fortlöpte och minnet är dimmigt, men minnet är tydligt på en punkt: Anfallet fortsatte att bara öka. Maken letade upp personal som började diskutera vilken medicin jag skulle använda, hade nämligen överskridit min dygnsdos av dikloflenak med råge. Vissa morfinsorter som Spasmofen får jag panikångest utav, så det var trixigt. Till slut fick jag en spruta i magen, men efter en trekvart bara smärtan fortsatte och ökade. Nu var jag så trött också efter många timmars anfall, ville bara ligga ner och sova, anfallet bara ökade.
Efter en till spruta började det klinga av, fick hjälp med illamåendet och sjönk djupare ner i sömn. Att anfallet var över var naturligtvis bra, men i och med det hamnade jag längre ner i prioriteringen på akuten, Värken var ju över och jag var lugn och gjorde inte längre ett spektakel av mig själv. Skickade hem maken vid 3 snåret och jag föll i orolig sömn. Förutom mig på akuten fanns: snarkmannen med de högsta snarkningarna någonsin, skrikande damen och en kvinna som kallade sig Madonna (det var INTE artisten madonna, syntes tydligt)

På förmiddagen fick jag ett eget rum men det drog ut på tiden, då jag var blev nerprioriterad hela tiden. Helt förståeligt, men jag ville hem!. Bad om mer värkmedicin och då fick jag äntligen träffa en läkare som höll med mig om att jag ska ha röntgen. Vi kom fram till att det inte behöver ske under lördagen utan hellre kommande vecka.

Jag tog mina saker och fullkomligen sprang därifrån, vill inte vara där i onödan. Blev hämtad och var först lätt intensiv och upprymd. Drömde om att plantera växter men verkligheten blev annorlunda. Jag somnande överallt under hela lördagen. Skulle gått på operan på kvällen, men maken fick gå själv med barnen men jag bara sov.

Söndagen blev jag förlagd med utegångsförbud, eller rättare sagt fick inte lämna tomten. Så jag gick sakta omkring och pysslade i trädgården. Så skönt att få känna att helgen inte var helt till spillo. För det är den känslan jag avskyr mest, att jag blir sjuk så att jag missar livet. Missar allt jag vill göra. Så trots att helgen blev dramatisk fick den ett acceptabelt avslut.

Morfin och Choklad

Idag fräser det av vigvatten vart jag än går. Alla gör korstecknet. Jag beslutar mig för att dra mig tillbaka under min sten igen och äta choklad.

Har haft mycket ont ett dygn, hade redan kl 12 idag använt upp dagens ranson av dikloflenak. Så nu i kväll fick jag ta det tråkiga beslutet att använda morfin. Avskyr det, för det tar inte bort anfallet, utan det det tar bara bort värken, men kroppen går fortfarande på högvarv. Har stundtals haft många biverkningar, förutom muntorrhet så har jag tidigare drabbats av panikångestattacker och tryck över bröstet.

Det fanns dock inget val i kväll, alternativet hade varit Sahlgrenska, men så roligt ska vi inte ha det...

Rullar nu ner bakom min sten igen, ätandes choklad!

Vigvatten

Efter ett anfall natten mellan fredag och lördag råkade jag gå förbi en spegel under lördagsförmiddag. Synen som mötte mig var bedrövlig. En gammal, sliten och ledsen kvinna mötte mig. Det kändes som om någon skulle se mig utanför huset skulle de göra korstecknet och kasta vigvatten på mig.

Så helgen blev lugn, mycket lugn. Besvikelsen blev därmed stor när jag under söndagen fick ställa in alla planerade aktiviteter. Det var besök i mina gamla församling där det firades ett 10-års jubileum på en ombyggnad, där vi i vår familj var sannerligen involverade. Planen var att gå dit hela familjen, få träffa vänner och lyssna på vår pastor som vi hade under den perioden, Niklas Piensoho. Men jag fick stanna hemma i sängen. Tårarna strömmande ner för mina kinder, jag var lika besviken som Madicken när hon missade skolutflykten. Likaväl var beslutet rätt, jag behövde vila.

Nästa besvikelse var att ställa in vår medverkan på middagen med bönegruppen, som vi har 2 gånger varje år.

På eftermiddagen efter att ha vilat tog vi en cykelutflykt upp på Ramberget, skönt att röra på sig. Men det var en sorglig dag.

Är bekymrad över en del biverkningar jag upplever mig få av antingen sjukdomen eller troligare dikloflenaken. Har fått en telefontid med en njurspecialist, ser fram emot att få ställa alla mina frågor om allt från motion, munblåsor, svullnad och vikt.

Har i allafall återhämtat mig, är utsläppt ur huset igen och har fungerat de senaste dagarna. Det enda som  är bekymmersamt är huvudvärken som kommer varje kväll och som inte försvinner under nätterna. Misstänker att svullnaden har ett finger med i spelet, vilket är oroande. Det är ännu en sak jag ska ta upp med läkaren. Listan börjar göras lång...

Att komma över mig själv

Det slår mig att de senaste decenniet har jag ägnat åt att få ihop mig själv, det fysiska med det psykiska, som har hängt ihop med själen. Och så har det gått runt, runt. Tills det nu slår mig att jag behöver inte kämpa så otroligt mycket längre. Efter lång kamp så får jag ihop min bild av mig själv igen. Den krackelerade för många år sen och sen dess har det varit en ständig kamp. Längs vägen har jag inte alltid sett att det varit en kamp utan trott att det var den gamla vanliga livs-vägen jag har trampat vidare på. Fast å andra sidan så är det kanske just det har varit, vägen genom livet innehåller ju alltid kamp, det är bara graden som varierar.

Det är ju mig förunnat att jag omgivs av människor som både hjälpt mig att komma vidare och att skapa en ny bra inriktning på livet men även som stått ut. Som hållit ut och orkat stannat kvar. Förutom att det i längden är tråkigt och jobbigt att vara nära en med återkommande fysiska besvär, så är det ju påfrestande att allt alltid handlar om mig.

Valde tidigt i sjukdomen om att berätta för andra vad jag går igenom, det har fungerat som terapi, men bottnar i att jag i grunden är en öppen person. Jag känner mig sällan hotad av att andra vet vad jag upplever eller känner. Dock har jag alltid bevarat ett inre rum, som endast några få haft tillgång till. Det typiska tecknet på det är alla de som säger att det vet att jag är sjuk, men som aldrig sett några tecken på det. Jag har blivit expert på att välja vem jag visar det för och det är en av sakerna jag aktivt arbetat med mig själv. Att välja vem jag ska vara i min omvärlden, det är inte sjukdomen som ska få bestämma vem jag är och hur jag är mot min omgivning. Så att jag väljer att inte berätta hur jag mår i den aktuella stunden är mitt sätt att besegra dessa stenar som så gärna vill diktera mitt liv. Däremot kan jag gärna berätta om sjukdomen, gärna i efterhand. Det har kommit till mig att många har svårt att få ihop bilderna av att en intensiv person säger att hon är egentligen är så dålig att hon inte orkar arbeta mer en halvtid.

Men det är mitt sätt att hantera situationen. Berättar gärna om dem, men väljer vem jag visar sjukdomsymptomen för.

Försöker att skifta fokus i mitt liv, från att alltid handla om mig till att handla mer om andra i min närmsta närhet. Det är svårt, det kostar på för jag vet i ärlighetens namn inte hur jag gör längre.