Har väntat och räknat ner, allt för att få slå ett svårslaget rekord. Nu i jul kan jag jubilera att under 1 helt år har jag inte varit inlagd på sjukhus. Senast det hände var 2005. Antalet tillfällen har varit oändliga, det har varit korta övernattningar och längre sessioner, men sjukhustillfällena har varit så frekvent förekommande att de har blivit en del av vardagen och av livet. Även om det alltid varit förenat med sorg och oro vid varje tillfälle, så har jag och delvis övriga familjen vant oss vid att så här är det. Vid varje tillfälle har vi gått in i sjukhusläge, maken har tagit hand om barnen och hemmet och jag har koncentrerat mig på att vara sjuk.
Alltid under sjukhusturerna har jag naturligtvis längtat hem, men det har varit så tydligt de gånger jag kommit hem och inte varit frisk, att sjuk vill jag vara på sjukhus, inte hemma. Först och främst för omvårdnaden, tryggheten och vården så att inget galet sker i mina njurar, men också för att när jag är hemma och är så sjuk att jag endast kan vara sängliggande så påverkar det barnen så negativit. Att jag ska vara hemma, men inte kunna vara mamma. Att inte orka att de vill vara med mig, att inte orka leka/spela med dem, att inte kunna delta i familjelivet. Det har skadat familjelivet såpass att jag hellre väljer att vara kvar på sjukhuset tills jag är så frisk att jag kan vara med i familjelivet.
Så att nu ett helt år har passerat utan att vara inlagd är helt fantastiskt. Oro har funnits några gånger, men hittills har stenarna varit såpass små att jag klarat mig med medicinering hemma. Har under året varit på en planerad behandling och en extra röntgen, vilken visade att stenar fanns, men var så små att de tar sig ut utan extra hjälp.
Anledningarna är flera till att Sahlgrenska sluppit mig. Den främsta är nog medicinen, Urocit-K, som långsiktigt ska hjälpa mig. Och det vågar jag tro att den har gjort nu. Räknar inte med att det kommer att vara för evigt, men är tacksam så länge det håller. Och även om det blir nödvändigt med sjukhus igen, så vet jag ju att det kommer tider då det går över. Att jag även förändrat mitt jobb och delvis skapat rutiner på hur jag ska göra dagar med värk, bidrar till välbefinnandet har ökat.
Så nu siktar jag mot 2-årsdagen!
