söndag 23 september 2012

För tredje hösten i rad som har värken kommit efter tre värkfria somrar. Ett mönster? Nja, det stämmer de tre senaste åren men åren innan det fanns inget mönster. Sommaren 2008 var präglad av sjukdom av att en sten satte sig på tvären så jag till och med behövde en yttre kateter, så jag försöker att inte lägga för stor vikt vid att tolka mönstren.

Faktum är att de senaste veckorna har varit fyllda av nattlig värk. Morgnarna är ofantligt sega och det tar knappa timmen att få igång kroppen. Efter jag har vaknat behöver jag gå upp, ta medicin, gå och lägga mig och vänta de 20 minuter det tar att medicinen börjar värka. Trenden har tyvärr varit att det inte har räckt, utan en ny medicindos har behövt tas direkt efter och därmed upprepa proceduren med att vila 20 minuter. Trots värknätter så har dagarna fungerat. Maxdos är värkmedicinen förvisso, men ändå haft energi till att arbeta, plugga litegrann och fixa familjelivet.

Det är i det sista jag försöker finna styrka, att för två år sen när jag var dålig hela hösten så var jag dålig dygnet om och hade bara korta stunder då jag kunde fungera. Nu har jag några timmar varje dygn som jag har värk, men kan ändå vara med i livet, både på jobbet och i hemmet.

Hela mitt liv har kretsat kring sjukdomen de senaste åren, jag har nästan haft ett heltidsjobb på att hantera hur jag ska klara av att vara jag. Och det står mig upp i halsen, att jag är och har varit så centrerad kring denna kropp. Är trött på det och är trött på att sjukdomsperioderna numera är vardag.

Är trött på att sjukdomen det närmaste är slentrian. Vet inte riktigt hur jag ska gå vidare. För 2 år sen drömde jag om att få ihop livet till den här nivån. Nu har jag uppnått att jag klarar av vardagen, men vilket mål ska jag ha nu? Finns det ens någon möjlighet att förändra mer?

Samtidigt är jag tacksam, är tacksam att jag kommit så här långt och lite stolt att jag lyckades komma vidare ur ett till synes hopplöst läge. Men är det nu jag ska acceptera att det ska vara så här?