Att komma över mig själv

Det slår mig att de senaste decenniet har jag ägnat åt att få ihop mig själv, det fysiska med det psykiska, som har hängt ihop med själen. Och så har det gått runt, runt. Tills det nu slår mig att jag behöver inte kämpa så otroligt mycket längre. Efter lång kamp så får jag ihop min bild av mig själv igen. Den krackelerade för många år sen och sen dess har det varit en ständig kamp. Längs vägen har jag inte alltid sett att det varit en kamp utan trott att det var den gamla vanliga livs-vägen jag har trampat vidare på. Fast å andra sidan så är det kanske just det har varit, vägen genom livet innehåller ju alltid kamp, det är bara graden som varierar.

Det är ju mig förunnat att jag omgivs av människor som både hjälpt mig att komma vidare och att skapa en ny bra inriktning på livet men även som stått ut. Som hållit ut och orkat stannat kvar. Förutom att det i längden är tråkigt och jobbigt att vara nära en med återkommande fysiska besvär, så är det ju påfrestande att allt alltid handlar om mig.

Valde tidigt i sjukdomen om att berätta för andra vad jag går igenom, det har fungerat som terapi, men bottnar i att jag i grunden är en öppen person. Jag känner mig sällan hotad av att andra vet vad jag upplever eller känner. Dock har jag alltid bevarat ett inre rum, som endast några få haft tillgång till. Det typiska tecknet på det är alla de som säger att det vet att jag är sjuk, men som aldrig sett några tecken på det. Jag har blivit expert på att välja vem jag visar det för och det är en av sakerna jag aktivt arbetat med mig själv. Att välja vem jag ska vara i min omvärlden, det är inte sjukdomen som ska få bestämma vem jag är och hur jag är mot min omgivning. Så att jag väljer att inte berätta hur jag mår i den aktuella stunden är mitt sätt att besegra dessa stenar som så gärna vill diktera mitt liv. Däremot kan jag gärna berätta om sjukdomen, gärna i efterhand. Det har kommit till mig att många har svårt att få ihop bilderna av att en intensiv person säger att hon är egentligen är så dålig att hon inte orkar arbeta mer en halvtid.

Men det är mitt sätt att hantera situationen. Berättar gärna om dem, men väljer vem jag visar sjukdomsymptomen för.

Försöker att skifta fokus i mitt liv, från att alltid handla om mig till att handla mer om andra i min närmsta närhet. Det är svårt, det kostar på för jag vet i ärlighetens namn inte hur jag gör längre.