Revansch

Två veckor sen, exakt just nu. Två veckor sen jag blev dålig i ett stort anfall som tvingade mig in på akuten. Den största bitterheten var att det var en underbar kväll, varm och ljummen och första för säsongen. Jag satt i bilen på väg in mot akuten och var arg för att det var så fint väder. Mumlade att tänk om det blir den enda varma kvällen på hela sommaren.

För så är det, att jag har anfall och kommer fortsätta få anfall det är helt uppenbart. Det blir jag inte längre bitter och besviken över. Besvikenheten kommer när anfallen kommer vid helt fel tillfällen. Å andra sidan kommer de väl aldrig lägligt.

Har hämtat mig relativt fort den här gången, har kunnat jobba den mesta utav tiden har tagit några vilodagar emellanåt. Paradoxen kommer när jag vet att jag behöver vilan så väl, men under dagarna som jag vilar mår inte psyket bra. kan inte njuta av att vara ledig, utan längtar ut i verkligheten igen. Vila och inaktivitet är inget jag mår bra av då det är så starkt förknippat med sjukdom. Det jag i de lägena mår bra utav är att ta det lugnt på morgonen och sen gå till jobbet och jobba en kort dag. Då klarar både kropp och själ av dagen.

Men den här helgen känner jag revanschlust. Det är än en gång fint väder och en fin fredagskväll. Planerna för helgen är att vara med familjen och jag känner mig frisk. 

Så du grymma anfall för två veckor sen - du vann inte! Här är jag och det är än en gång en underbar försommarkväll!