Fick efter nästan 3 veckor svar på röntgen och redan då visste jag att svaret skulle vara positivt. Har nästan inte känt av någon sten de senaste veckorna, kombinerat med att om de hittat sten i njurarna så hade de hört av sig tidigare och bokat in tid för behandling.
Så ingen större sten i urinvägarna. Dock finns det uppe i njurarna flera små stenar, dock är det för små för behandling.
Vågar knappt tänka tanken, vågar än mindre skriva det, men kan det vara så att min medicin, Urocit-K äntligen håller på att motverka stenarna. De har inte försvunnit, men de är mindre! Jag kommer känna av dem och ha ont när de vandrar ut ur mig, men jag med vetskapen om att de är små, så kan jag också lita på att de är mindre och därmed inte fastnar. Den vetskapen hjälper mig att hantera värk och smärta.
Nu är det snart ett år sen livet föll ihop förra gången. Snart 1 år sen ambulans, inskrivning på sjukhus och 10 veckors sjukskrivning. Röntgen gav mig kraft att våga tro att den här hösten inte kommer bli samma. Långt bak i huvudet har oron funnits att snart sätter det igång igen, snart sitter jag hemma med värk, platt hår och orkar inget annat andas. Det har resulterat i att jag maniskt har satt igång med hösten och mina projekt, allt för att hinna så mycket som möjligt innan jag blir sjuk igen. Men nu kan jag lugna mig och känna att jag hinner leva, jag behöver inte stressa, det finns kvar. Det är svårt att lita på det, men ett försök ska jag göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar