Gräsänka är temat i mitt liv i nu snart 2 veckor. Egentligen inte värre än andra perioder då jag varit mycket själv med barnen, men den här gången är destinationen på andra sidan jorden bokstavligt talat och här hemma lever jag och barnen i byggdamm på grund av pågående renovering.
Farhågan innan avresan var att jag under min period här hemma med ansvar för barnen skulle bli sjuk och få värk. Det har ju förekommit förr att jag blivit det och oro minskar inte risken. Inte för att stenarna kommer oftare av oro, utan att jag har så mycket sämre förmåga att klara av värk, smärta och trötthet när jag är ensam. Det har varit så tydligt att mitt själsliga välmående påverkas av makens närvaro. När det har varit som värst har jag endast slappnat av när han har varit hemma. Med hjälp och övningar från terapin har jag lärt mig att handskas med en del av oron, men inför den här längre resan kände jag tvekan.
Lade ner en hel tid på att förbereda mig mentalt för att vara ensam. Jag har bett, förberett mig inför olika situationer i huvudet, lagt upp strategier för olika scenario. Både svåra men också positiva händelser. Funderat på vad det värsta är som kan hända och i ljuset av tidigare perioder i mitt liv, så känns det som att om vi fixade det så kommer vi ju att fixa det här. Sen har jag hållit andan och fokuserat på att ta en dag i taget, ett moment åt gången utan att svindlas av all tid framåt utan att vara här och nu. Har blivit omhändertagen av familj och vänner som utfodrat oss och huserat oss när vi flytt byggdammet.
Så de ensamma veckorna har fungerat bättre än jag någonsin kunde hoppas på. Värken kommer ibland, men har låtit sig behandlas och kunnat hållas i schack. Oron har kunnat bemästras med hjälp av de mentala övningarna. Och barnen har hjälpt mig att leva i nuet.
Sen ska det bli så underbart och roligt när vi hela familjen är tillsammans igen, förhoppningsvis lördag kväll!
Tusen kramar ♥
SvaraRadera