Stora skräcken

Väl hemkommen från den underbara solsemestern, visade kroppen mycket tydligt att något var fel. De sista dagarna på resan hade jag en ondsint hosta, som inte besvärade mig så värst, men som följde med mig, främst på morgon och kväll. Första natten hemma hade jag feber och kände mig så tung och märklig i kroppen. Hostade lungorna ur mig, nästan bokstavligt och traskade nästa dag till min Vårdcentral. Varför jag gick med en gång vet jag egentligen inte, mer än att jag fick en märklig känsla att något var fel, riktigt fel. Dessutom hade ju resesällskapet väninna E, även sjuksköterska, gett hostan en märklig blick.

Hann inte mer än in då läkaren tittade besynnerligt på mig och bad mig göra andningsprov. Min lungkapacitet var låg, mycket låg, vilket förklarar varför kroppen betedde sig underligt. Fick på plats ett riktigt astmaanfall och jag tackar verkligen att jag var på plats hos läkaren och inte var hemma själv med barnen.

Förutom njursten, så ingår astma i familjetraditionen, pappa och mina 2 syskon har det, i kombination med förkylning, allergi eller bara spontant.

De närmsta dygnen efter astma-diagnosen känns bara som ett stort fall ner i mörker. Det var som att vara i en mardröm och allt var nattsvart. Förväntade mig att höra takdropp, tandagnisslan och råttfötter, för värre än så här kunde det inte bli, eller? För det enda jag såg var ett liv som skulle vara tvunget att begränsas och anpassas efter ännu en kroppslig defekt. I mitt värsta mardrömsscenario såg jag framför mig att varannan månad skulle jag ha njurstensanfall och när det var över så hade jag en frisk dag innan jag astman skulle begränsa livet till stillasittande och sjukläge.

Kom ju hem från Teneriffa till värsta pollensäsongen, så misstanken vara att jag på gamla dagar utvecklat pollenallergi, vilket är en ytterligare familjetradition. Så jag beväpnade mig med pollenmediciner, stängde alla fönster och dörrar och började koka. Både av värmen, men främst av all ilska som byggdes upp inom mig.

Min plan var ju att komma hem efter resan utvilad och med energi och vad händer. Kroppen hittar på något nytt för att förstöra för den som jag egentligen vill vara. Ilskan började pysa ur öronen på mig och jag var så vansinnig mot allt och alla. Och mitt i allt står barnen. Längtat efter sin bortresta mamma, som kommer hem och är sjuk ännu en gång och till råga på allt så arg att hon skäller på allt som rör sig. Familjen drog ut på skogsäventyr över natten och jag fick stöka här hemma själv under vrål, ilska och tårar. Och mitt bland alla tårar såg jag mig själv. Jag kunde se min ilska och att den faktiskt var berättigad. Att det var den sjuka kroppen jag var arg på och inte allt och alla i min närhet. Det hela slutade med att jag somnade arg och vaknade gladare nästa dag.

Nästa glada upptäckt kom från en snoranalys. Det är inte alls pollen som är den stora boven i dramat, utan en rejäl, illasinnad förkylning med bihålsinflammation, öronvärk och ont i luftrören. Den sitter i ännu men när jag kom på att den är boven i dramat hjälpte det mina tankar att se att kanske är astman kopplad till förkylningen, kanske det inte blir så farligt ändå. Sådan här förkylning på den här nivån har jag inte upplevt på många år.

Så just nu vet jag inte alls hur astman utvecklar sig, men det jag vet är att medicinen jag fått hjälper. Den gör att jag kan fungera normalt och röra mig (inte springa, men jag har ju fortfarande feber vissa dagar av förkylningen) och när jag läkt ut och blivit frisk, så kanske den flyger sin kos och lämnar mig i fred tills nästa förkylning. Eller så är den här för att stanna, men det behöver jag ju inte sörja nu.

Så sakta men säkert reser jag mig upp igen, borstar av dammet från axlarna och ger mig ut i världen ännu en gång. Lite långsammare och flåsigare, men ändock.

Solsemester

Efter att ha väntat snart i 2 månader, så var det äntligen dags. Jag och fina väninnan E lämnade landet och begav oss till Teneriffa. Sol, bad, värme, ljummen fläkt och enkelt liv. Vi läser böcker, solar förståndigt, går lite promenader och äter ute på kvällarna.

Allt är så lugnt! Charter är inte min stora last i livet, förra gången jag var iväg var 1992 till Turkiet, så det är ett tag sen. Men nu passar det oss väldigt bra, vi behöver inte tänka på mer saker än var vi ska äta på kvällen. Underbart! Och vi som inte umgås längre varje dag har en hel del att ta igen. Mycket prat, en del trams och en hel del tid för sig själv också.

Är så tacksam över att vara iväg. Har de senaste månaderna verkligen vilat ut och har under mars månad börjat piggna till. Känns fantastiskt att få samla kraft och sol. Och inte bara vara helt utsliten utan även ha ork till att få ideer och tankar på framtiden.

Urocit-K

Jag är inte kompis med apotek. Trodde det skulle bli bättre efter avregleringen, men tyvärr är det så att på mitt apotek är det samma personal bara under nya färger, så skillnaden är inte så markant. Oberoende tidpunkt är det relativt lång kö, så jag drar mig att gå dit, men till sist är jag alltid tvungen. Beroende på mina mediciner så är jag också bunden till en apotekskedja, vilket gör det hela lite osmidigt.

Hela det svenska systemet med läkemedel är fantastiskt, att vi har högkostnadsskydd och numera behövs inga recept på papper utan allt finns digitalt. Och just högkostnadsskyddet utnyttjar jag.

Sommaren för snart två år sen så uttryckte jag till sjukvården att jag orkar inte mer. Finns det inget mer att göra? Stenarna slutar aldrig att växa till, de blir bara fler och jag får aldrig mer vila mer än några månader i taget innan nästa sten är på gång.

Sahlgrenska startade då en utredningsprocess med provtagning och höjdpunkten blev att jag under en helg fick samla all urin i några trevliga flaskor och sen på måndagen åka och lämna in dem för analys. Känslan att resa med de flaskorna på spårvagnen är lite speciell.

Analysen visade att jag har en brist i min kropp. Jag saknar tillräckligt mycket Citrat i min kropp och detta gör att stenar bildas lättare. Jag ska därför äta Citrat resten av mitt liv, i form av en licensmedicin som heter Urocit-K. Bara vetskapen om detta har hjälpt mig, att veta att det finns en anledning till mina besvär och att det eventuellt finns något att göra åt dem. Urologerna har mycket klargjort att det här är ingen underverksmedicin, den kan mildra mina besvär. Tanken är att den ska minska tillväxttakten på mina stenar. Att de inte blir så många och så stora. Att det helt enkelt blir längre intervaller mellan besvären. Och jag är i det läget att allt är bättre än det nuvarande tillståndet.

Jag började för ett år sen och troligen har de ju precis börjat verka. För ett år sen när jag började min medicinering så följde en period av inga anfall och mitt hopp väcktes. Även om jag rent intellektuellt visste att det inte var över så hoppades jag så enormt. Och jag kände mig frisk under några månader så jag stängde av mina tankar och min oro för helheten och insikten om att jag egentligen är kronisk sjuk. När sen det stora anfallet kom i höstas så blev fallet desto större. Jag kraschlandade och det har tagit mig mer än ett halvår att kravla mig upp igen. Nu när jag kan se tillbaka på det så kan jag ändå känna att idag mår jag bra, men jag är idag inte samma människa som för ett år sen. Och jag arbetar på att hoppas på min medicin, samtidigt inte blunda för att stenarna kommer tillbaka, förr eller senare...

Så snart måste jag bege mig till mitt apotek och hämta ut mina tabletter, fyra varje dag blir ett gäng att hämta ut. Den egentliga kostnaden är 2300 varje kvartal, så jag är tacksam för högkostnadstaket på 1800/år.