Väl hemkommen från den underbara solsemestern, visade kroppen mycket tydligt att något var fel. De sista dagarna på resan hade jag en ondsint hosta, som inte besvärade mig så värst, men som följde med mig, främst på morgon och kväll. Första natten hemma hade jag feber och kände mig så tung och märklig i kroppen. Hostade lungorna ur mig, nästan bokstavligt och traskade nästa dag till min Vårdcentral. Varför jag gick med en gång vet jag egentligen inte, mer än att jag fick en märklig känsla att något var fel, riktigt fel. Dessutom hade ju resesällskapet väninna E, även sjuksköterska, gett hostan en märklig blick.
Hann inte mer än in då läkaren tittade besynnerligt på mig och bad mig göra andningsprov. Min lungkapacitet var låg, mycket låg, vilket förklarar varför kroppen betedde sig underligt. Fick på plats ett riktigt astmaanfall och jag tackar verkligen att jag var på plats hos läkaren och inte var hemma själv med barnen.
Förutom njursten, så ingår astma i familjetraditionen, pappa och mina 2 syskon har det, i kombination med förkylning, allergi eller bara spontant.
De närmsta dygnen efter astma-diagnosen känns bara som ett stort fall ner i mörker. Det var som att vara i en mardröm och allt var nattsvart. Förväntade mig att höra takdropp, tandagnisslan och råttfötter, för värre än så här kunde det inte bli, eller? För det enda jag såg var ett liv som skulle vara tvunget att begränsas och anpassas efter ännu en kroppslig defekt. I mitt värsta mardrömsscenario såg jag framför mig att varannan månad skulle jag ha njurstensanfall och när det var över så hade jag en frisk dag innan jag astman skulle begränsa livet till stillasittande och sjukläge.
Kom ju hem från Teneriffa till värsta pollensäsongen, så misstanken vara att jag på gamla dagar utvecklat pollenallergi, vilket är en ytterligare familjetradition. Så jag beväpnade mig med pollenmediciner, stängde alla fönster och dörrar och började koka. Både av värmen, men främst av all ilska som byggdes upp inom mig.
Min plan var ju att komma hem efter resan utvilad och med energi och vad händer. Kroppen hittar på något nytt för att förstöra för den som jag egentligen vill vara. Ilskan började pysa ur öronen på mig och jag var så vansinnig mot allt och alla. Och mitt i allt står barnen. Längtat efter sin bortresta mamma, som kommer hem och är sjuk ännu en gång och till råga på allt så arg att hon skäller på allt som rör sig. Familjen drog ut på skogsäventyr över natten och jag fick stöka här hemma själv under vrål, ilska och tårar. Och mitt bland alla tårar såg jag mig själv. Jag kunde se min ilska och att den faktiskt var berättigad. Att det var den sjuka kroppen jag var arg på och inte allt och alla i min närhet. Det hela slutade med att jag somnade arg och vaknade gladare nästa dag.
Nästa glada upptäckt kom från en snoranalys. Det är inte alls pollen som är den stora boven i dramat, utan en rejäl, illasinnad förkylning med bihålsinflammation, öronvärk och ont i luftrören. Den sitter i ännu men när jag kom på att den är boven i dramat hjälpte det mina tankar att se att kanske är astman kopplad till förkylningen, kanske det inte blir så farligt ändå. Sådan här förkylning på den här nivån har jag inte upplevt på många år.
Så just nu vet jag inte alls hur astman utvecklar sig, men det jag vet är att medicinen jag fått hjälper. Den gör att jag kan fungera normalt och röra mig (inte springa, men jag har ju fortfarande feber vissa dagar av förkylningen) och när jag läkt ut och blivit frisk, så kanske den flyger sin kos och lämnar mig i fred tills nästa förkylning. Eller så är den här för att stanna, men det behöver jag ju inte sörja nu.
Så sakta men säkert reser jag mig upp igen, borstar av dammet från axlarna och ger mig ut i världen ännu en gång. Lite långsammare och flåsigare, men ändock.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar