Urocit-K

Jag är inte kompis med apotek. Trodde det skulle bli bättre efter avregleringen, men tyvärr är det så att på mitt apotek är det samma personal bara under nya färger, så skillnaden är inte så markant. Oberoende tidpunkt är det relativt lång kö, så jag drar mig att gå dit, men till sist är jag alltid tvungen. Beroende på mina mediciner så är jag också bunden till en apotekskedja, vilket gör det hela lite osmidigt.

Hela det svenska systemet med läkemedel är fantastiskt, att vi har högkostnadsskydd och numera behövs inga recept på papper utan allt finns digitalt. Och just högkostnadsskyddet utnyttjar jag.

Sommaren för snart två år sen så uttryckte jag till sjukvården att jag orkar inte mer. Finns det inget mer att göra? Stenarna slutar aldrig att växa till, de blir bara fler och jag får aldrig mer vila mer än några månader i taget innan nästa sten är på gång.

Sahlgrenska startade då en utredningsprocess med provtagning och höjdpunkten blev att jag under en helg fick samla all urin i några trevliga flaskor och sen på måndagen åka och lämna in dem för analys. Känslan att resa med de flaskorna på spårvagnen är lite speciell.

Analysen visade att jag har en brist i min kropp. Jag saknar tillräckligt mycket Citrat i min kropp och detta gör att stenar bildas lättare. Jag ska därför äta Citrat resten av mitt liv, i form av en licensmedicin som heter Urocit-K. Bara vetskapen om detta har hjälpt mig, att veta att det finns en anledning till mina besvär och att det eventuellt finns något att göra åt dem. Urologerna har mycket klargjort att det här är ingen underverksmedicin, den kan mildra mina besvär. Tanken är att den ska minska tillväxttakten på mina stenar. Att de inte blir så många och så stora. Att det helt enkelt blir längre intervaller mellan besvären. Och jag är i det läget att allt är bättre än det nuvarande tillståndet.

Jag började för ett år sen och troligen har de ju precis börjat verka. För ett år sen när jag började min medicinering så följde en period av inga anfall och mitt hopp väcktes. Även om jag rent intellektuellt visste att det inte var över så hoppades jag så enormt. Och jag kände mig frisk under några månader så jag stängde av mina tankar och min oro för helheten och insikten om att jag egentligen är kronisk sjuk. När sen det stora anfallet kom i höstas så blev fallet desto större. Jag kraschlandade och det har tagit mig mer än ett halvår att kravla mig upp igen. Nu när jag kan se tillbaka på det så kan jag ändå känna att idag mår jag bra, men jag är idag inte samma människa som för ett år sen. Och jag arbetar på att hoppas på min medicin, samtidigt inte blunda för att stenarna kommer tillbaka, förr eller senare...

Så snart måste jag bege mig till mitt apotek och hämta ut mina tabletter, fyra varje dag blir ett gäng att hämta ut. Den egentliga kostnaden är 2300 varje kvartal, så jag är tacksam för högkostnadstaket på 1800/år.