En liten rackare

Med hjälp av en hel del medicin och med strategier från kära terapeuten A, så klarade jag senaste stenen  utan större mankemang. Troligen är/var den relativt liten då den aldrig orsakade något större anfall. Lite nöjd och stolt är jag allt att jag inte fick totalpanik utan hanterade vardagen med mer sömn, mer medicin och tankar om att det ordnar sig. I motsats till undergångsscenarion som inbegriper allt från konstant livslång smärta till att jag alltid kommer att vara trött och endast vilja gå i myskläder.

Och det är där min rädsla ligger: Att vara trött och därmed orkeslös. Det är tusen gånger värre än själva smärtan och alla undersökningar och behandlingar.

Vet inte om stenen har lämnat mig eller tagit en paus. Men nu rör den inte på sig, så jag är nöjd att jag får fortsätta med min vardag. Må den komma, jag fixar det.

Inte lika briljant

Alla ens idéer är inte lika briljanta. Hällde i mig vatten nu på morgonen och man kan ju säga att det hjälpte. Sten-Uslingen rör på sig, men den är inte alls var jag hade placerat den innan. Den är högre upp än tänkt.

Så ett minianfall på kontoret kan man roa sig med. Tack och lov för min medicin. Går ingenstans utan dem! Och nu är anfallet nermotat och jag fortsätter mitt skrivande. Hoppas den tog ett skutt framåt. Ska lugna mig med vätskan resten av dagen, så njurarna får lite lugn och ro. Men i morgon ska de få sig en kyss igen...

Stor glädje och en liten usling

Var skapligt nervös inför astma-provet. Kände mig bättre, men var orolig att det jag bara hade anpassat mig till att kroppen inte mår bra.

En sådan lättnad, när läkaren, glad och lycklig kommer och meddelar att nu finns det ingen astma hos mig längre. Han flamsade och uttryckte att det inte varje dag någon blev frisk... Astman var troligen en konsekvens av den eländiga mykoplasma-infektionen jag hade. Kan komma tillbaka, men då ha jag ju medicinen hemma och kan kan medicinera med en gång, så att jag inte går ner mer sig hårt. Känns som ett helt stenröse lyfte och flög iväg. Ska nu bara trampa igång den här kroppen så att den får lite kondition igen. Det var inte det lättaste att utan tillräckligt med syre och dessutom infektionen kunna ens klara av att gå de kortaste sträckorna.

I måndags morse, var jag helt utsliten, hade hållt på med ett valarbete och när det var över med efterföljande fest och valvaka på söndagskvällen, gick luften ur mig. Vaknade måndagmorgon och var så sliten i hela kroppen och med en bekant njurvärk, så det var bara att ta min medicin och krypa ner igen. Gjorde inte många vettiga knop den dagen, utan sov till elva, cyklade lite och bara tog det lugnt. Krafterna kom tillbaka och veckan har känts bättre. Men njurvärken har fortsatt, så det är någon stenusling som vill ut.

Min första tanke var att det är tröttheten som skapar värken och då egentligen är fantomsmärtor, men så har veckan visat att det inte riktigt var. Har kunnat känna att den rör på sig. Men medicinerna har räckt och jag har anpassat tempot. Det har aldrig gått till ett anfall, utan bara molvärk, vilket i mitt fall är mycket positivt, det visar att den inte är så stor.

Satte mig ner och funderade över min reaktion på sten-faktumet: Och så här bestämde jag mig för:
Tack och lov att jag går på förebyggande medicin, annars hade den säkert varit större och då blivit anfall...
Tack och lov att jag kan anpassa mina arbetstider, utan att må dåligt när jag inte kan genomföra allt jag föresatt mig för.

Idag fredag håller jag också på med min egna vattenchock. Har bälgat i mig vatten och fortsätter. Det leder till smärta, men nu ska den ut!

Hopp om livet!

Efter två veckor med otäck hosta, snor och allmänt sjuk släpade jag mig blek och hålögd till läkaren i fredags. Han tittade på mig och sa: Jag ger mig, du håller på att få lunginflammation, du får antibiotika. Räkna med att du blir bättre på söndag eftermiddag.

Och igårkväll kom jag på mig själv: Jag snorar inte mer och hostan är begränsad. Underbart! Ville inte egentligen ha antibiotika, men då förkylningen bara fortsatte att fördjupas med nya feberperioder gav jag upp.

I fredags kom ett annat mycket efterlängtat besked. Jag har närt en dröm att få arbeta med läromedel. Att få producera och låta mina idéer spridas. I fredags fick jag besked om att jag tagit ett litet steg närmare den drömmen. Ett förlag meddelar att idéen är bra. Nu gäller det bara att jobba och förverkliga det hela. Att skriva och strukturera, Inga kontrakt är skrivna, inga handslag skakade, så inget är säkert än, men det finns hopp!