Med hjälp av en hel del medicin och med strategier från kära terapeuten A, så klarade jag senaste stenen utan större mankemang. Troligen är/var den relativt liten då den aldrig orsakade något större anfall. Lite nöjd och stolt är jag allt att jag inte fick totalpanik utan hanterade vardagen med mer sömn, mer medicin och tankar om att det ordnar sig. I motsats till undergångsscenarion som inbegriper allt från konstant livslång smärta till att jag alltid kommer att vara trött och endast vilja gå i myskläder.
Och det är där min rädsla ligger: Att vara trött och därmed orkeslös. Det är tusen gånger värre än själva smärtan och alla undersökningar och behandlingar.
Vet inte om stenen har lämnat mig eller tagit en paus. Men nu rör den inte på sig, så jag är nöjd att jag får fortsätta med min vardag. Må den komma, jag fixar det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar