Akt 2

Har haft en orolig vecka. Flera glada jobb-besked med förhoppningsfulla öppningar mot framtiden, har blandats med 2 värkdagar, som avslutades med stark oro och en domedagsförväntan utan dess like. Då är det rätt häftigt att vakna upp pigg (nästan) och frisk (nästan) och kunna genomföra dotterns första skolavslutning som planerat. Det enda som inte blev som jag tänkt var att tårtbotten var köpt istället för hembakt. Och den övningen kan ju t o m var nyttig i sig, att tänka efter vad som verkligen är viktigt.

Kan se veckan som ett tvärsnitt ur mitt liv, det händer otroligt mycket spännande och jag vet inte vad jag kommer pyssla med i framtiden. Samtidigt är vissa dagar begränsade av smärta och trötthet och det är mest att gilla läget.

Under det senaste året har jag arbetat med mig själv för att lägga de gångna åren bakom mig. Jag vill inte vara min sjukdom. Om man läser det här, så utgår hela mitt liv från mitt sjuka jag. Men så är inte min vardag längre, utan den här bloggen får vara min sjukdom och den delen av mitt liv. Men jag har fler delar, som är rika och mycket tillfredsställande, men för att kunna glädjas åt dem får sjukdomen blomma ut inom det här forumet, för att inte äta upp hela min personlighet.

Efter långt övervägande så berättar jag nu historien, faktiskt som ett sätt att lämna det bakom mig. För att sen kanske kunna begrava det. Mina tidigare försök har misslyckats, så här kommer Akt 2.

När dottern var 1.5 år blev jag gravid igen. en på många sätt mycket mildare graviditet. en hel del illamående och kräkningar. Lite allmän odefinierad värk, men också många bra dagar där jag var pigg, orkade med det jag skulle och ville. Dottern sov middag på dagarna så jag hann vila en stund varje dag, vilket gjorde underverk. Hade ett extra jobb som personlig assistent, men klarade inte av det. Blev för trött av att arbeta och så kom värken och illamåendet som ett brev på posten. Sommaren var vi söderut på semester, hemma hos familj och i Stockholm och var överraskande pigg efter att ha börjat med järntabletter. Kände att det här fungerar, visst lite illamående men inom en rimlig gräns.

En solig söndag har vi en skön dag, när jag duschar på morgonen lägger jag märke till att ischiasnerven bråkar och mitt högra ben smärtar, men efter lite tid försvinner det. På eftermiddagen lagar maken mat, jag har varit ute i trädgården och känner att jag måste vila innan maten. Då nästan på inom loppet av några minuter förvandlas jag till något som krälar runt sängen under skrik och rop. Graviditeten var i vecka 27-28, så oron blev stor hos maken och han ringde snart efter ambulans. Hela villagatan var ute och tittade när de rullade in mig i ambulansen, Vårt hus låg bara någon kilometer från sjukhuset, men resan kändes outhärdlig. Inne på sjukhuset tog de mig nästan omedelbart upp till förlossningen, då inga andra läkare vågar befatta sig med gravida skrikande kvinnor. Jag visste att det var njursten, men naturligtvis ville de själva ställa diagnos. Som alltid på BB ville de kolla blodtryck och satte fast en manschett runt armen som tog blodtrycket automatiskt. Det innebär att man behöver vara still under den minut det tar att sätta på, mäta och läsa av blodtrycket. Då var jag i det tillståndet att inget förutom smärtan betydde något i mitt liv. Jag kröp, skrek, krälade runt och blodtrycksmaskinen dansade efter mig tills jag ryckte av den. Det var många av personalen som kom in i rummet och alla pratade om barnet jag väntade. Och just då kunde jag inte vara mer likgiltlig. Smärtan var allt, hela mitt jag. Hörde diskussioner om vilken medicin de kunde ge mig och jag vet att jag väste åt dem att strunt i det, bara hjälp mig. Efter ett tag kom de med en spruta. Väntetiden för effekt är 20 minuter och medan jag vandrade/kröp/krälade stod läkaren kvar i rummet. Efteråt sa hon att det var de längsta 20 minuterna hon hade upplevt. Fick vila en stund, sen kom anfallet tillbaka igen och de fick ge ännu en dos.

En febril aktivitet hade utbrutit bakom läkarnas dörrar, Har i efterhand förstått hur de undersökt, konsulterat och diskuterat vad de skulle ge mig. de var ju naturligtvis rädda för att skada barnet. Och jag var i det läget helt likgiltig inför barnet jag väntade. Det har jag i efterhand haft så ont utav, tror att jag fortfarande har lite dåligt samvete för det vilket kommer fram i mitt förhållande till sonen. I början sa sjukhuset att de inte ville ge mig någon spruta alls för anfallet. Det slutade dock med att innan veckan var slut så hade jag haft 14 anfall, med följden att jag fick 14 sprutor av det där de inte ville ge mig en utav... Sen undvek att röntga för att se stenen, utan valde att göra ultraljud för att se att stenen inte satt fast, vilket den inte gjorde De ville inte röntga förrän de bestämde sig att de skulle åtgärda stenen. Och den vanliga åtgärden, stötvågsbehandling kan man ändå inte genomföra under graviditeten.

Blev inlagd på gynekolog avdelningen, som låg som en förlängning av BB-korridoren, men med barnmorskorna som tittade till mig, Har inget minne av maken och dottern vad de gjorde eller inte gjorde. Tror de kom in och lämnade kläder och några besök, men i övrigt är de inte med i minnet alls. För den veckan som följde är bara smärta och ångest. Under de första dygnen kommer anfallen efter varandra. En läkare påstår att jag likaväl kan var hemma som där, men då protesterar maken, han ville inte ha hem mig med anfall, Jag diskuterade frågan med en barnmorska som bara fnös när hon fick reda på resonemanget och sa tryggt: Du stannar här! När man får anfall så flippar hela magen, med matsmältningsapparaten ur. Man blir illamående och vid stark värk, slutar magsäcken att smälta maten, vilket gör att maten kan ligga obearbetad länge i magen, med följd värk och bekymmer. Det vanliga scenariot var att jag fick mat, åt lite, fick spy upp det och sen fanns ingen mer mat att tillgå, så då blev jag hungrig och mådde ännu mer illa. Under den veckan fick jag knappt i mig någonting.

Så många fina människor det finns som jobbar på sjukhus. Den barnmorskan som satt och höll min hand någon timma en natt, den stafettläkaren som stannade två timmar och lät mig prata, skämtade med mig och varsamt gav mig råd. Sen träffar man på människor som inte kommer till sin rätt och som det inte klickar mellan. Barnmorskan som sa till mig att jag skulle skärpa mig, jag var inte den enda som hade ont här, har jag 5 år senare fortfarande svårt att förlåta. Hon såg mig aldrig i något anfall, de som träffade mig när jag kom in akut var alla mycket omsorgsfulla.

Jag hamnade på sjukhuset på söndagen och någon gång mitt i veckan var jag hemma en natt på prov, men åkte in med taxi någonstans under vargtimmarna, då jag kände att jag inte kunde hantera värken hemma. I slutet av veckan ebbade anfallen ut, jag var trött som en urvriden trasa men samtidigt kom jag ihåg bebisen i magen. En sådan ångest att jag inte hade brytt mig om honom. En ångest att jag kanske hade skadat honom med medicinerna. Nu hade jag inte haft något val, men ändå.

Efter starka mediciner en vecka, så beter sig kroppen mycket märkligt. Min upplevelse är att den till slut fejkar värk för att få medicin. När jag till slut kom hem på lördagen bestämde jag mig för en egnen avgiftning. Inte ens en alvedon skulle jag ta. Följden blev att under de varma sommarnätterna vandrade runt huset, driven av en mara som simulerade värk en på det ena än på det andra stället i kroppen. Men efter 2 dygn, var maran utdriven, lagom till att mamma kom söderifrån. Hon stannade en vecka, lagade mat, strök all tvätt, tog hand om mig och min dotter, tvingade mig ut på korta promenader och sakta, sakta återhämtade jag mig. även om det skulle ta nästan 1 månad innan jag var tillbaka i det stadiet jag var innan anfallen.

Hade en okej avslutning på graviditeten, sonen kom med kejsarsitt i oktober och återhämtningen gick snabbt. Han var en mycket lugn bebis om sov mycket, så storasyster, då 2 år, hann få sin del också. Under hösten efter snittet ringer en överläkare inom urologi och erbjuder en röntgen, men minne från den förra gången då jag ammade, tackade jag nej då jag trodde att stenen hade lämnat mig. Ack vad jag bedrog mig! Lagom till jul 2006 börjar nämligen akt 3.