Pilgrimsvandring i närområdet och i magen


På bönsöndagen så ordnade vår församling en pilgrimsvandring i vårt närområde. Solen sken och med fotriktiga skor gav vi oss av, 15 vuxna och gick i samlad trupp runt 8 kilometer. Vi stannade för att pausa, äta och be. Vi fick uppdrag och det gavs tid till eftertanke. Etapperna var några under tystnad och några var det fritt att prata om man ville. En skön dag, med gemenskap med andra vilket ger kraft till vardagen.

Det tog bara några timmar, så började min sten som funnits med mig sen slutet av februari att även den vandra. Långsamt, nära blåsan och förhoppningsvis snart ute, har även den vandrat 8 kilometer känns det som. Den är inte så stor, så alla anfall har kunnat stoppas med medicin. Min önskan är att den ska komma ut. Det är tröttande att ha molvärk. Tröttande att vara vaken på morgontimmarna med värk och inte somna om förrän det är dags att gå upp.

Och det som gör mig ledsen och oroad på ett större plan är att varje gång jag rör på mig, när jag motionerar så efterföljande nätter så rör sig stenarna. Vilket är bra, för då tar de sig närmre utgången. Det som är mer oroväckande är att jag har svårt att motionera. Fort jag gör det så följer några dagar av värk vilket omöjliggör mer motion. Känslan är att sitta i en rävsax. Behöver röra på mig, för att må bra och för att få ut stenarna. Så fort jag gör det så blir jag stillasittande. Och i den loopen befinner jag mig. Har varierat sätten att röra mig, men då inte ens promenader fungerar känns det hopplöst att få ihop ekvationen.