Läkarvecka

Under en och samma vecka sammanfaller alla hälsokontroller. Och det är en del i mitt fria år som jag har är att se till att kropp och själ återhämtar sig.

Själen tar jag hand om under torsdagar en timma varje vecka. Underbart! Men det är inte helt sant, den torsdagstimmen spiller över på resten av tiden. Andra tillfällen för själen är varannan söndagseftermiddag då jag träffar några blandade människor i en bönegrupp. Att ta tid till stillhet och gemenskap i en miljö där omsorgen om varandra är så stor. Att alla ser på varandra med goda ögon och lyssnar i respekt men ändå med glädje och ibland med utmaning i frågorna. Det är så häftigt att vara med. Allt vi säger där stannar där och tryggheten är enorm. Det var för några år sen som jag fick förfrågan att vara med, en del av de andra har varit med i många år. Det var definitivt Guds stora omsorg som visade sig där.

Idag har jag klarat av årets tandläkarbesök. Tandsten, men inga hål. Så glad och lycklig dröjer det till nästa år innan det är dags igen!

På onsdag är det dags för kontraströntgen av njurarna. Det är efterkontroll av behandlingen i januari. Tror att det mesta är ute från den gången men är spänd på att se om det är något nytt på gång. Upplever att jag känner av sten, med illamående, värk, magtrassel och problem med Ischias i höger ben. Ischiasen brukar alltid föregå ett anfall, lite som tecken när en vulkan vaknar. Men efter några värktabletter så försvinner det och jag piggnar till. Jag vill med röntgen få bekräftat om jag verkligen känner av eller om jag är så van att ha ont så kroppen simulerar. Vet inte vilket besked som är värst. Självklart vill jag vara stenfri, men varför har jag då ont någon gång i veckan?

På torsdag ska jag till en Vårdcentralläkare för att göra en allmän hälsokontroll. Vill kolla upp att kroppen i övrigt mår bra. Urologerna är bra, men de tittar bara på njurar och urinvägar. DErt bryr sig om njurvärdena, men befattar sig inte med den övriga kroppen. Och i år är det som sagt var dags att ta tag i sin kropp och själ. Själen får sitt och nu ska även kroppen får en genomgång. Hoppas hoppas på en läkare jag kan känna förtroende för som tar sig tid för helheten.

Sen ska även med dottern i väg på rutin läkarkontroll på skolan, så den här veckan är det bara att ösa på.

Ut och resa

Drar en weekend, fast mitt i veckan. Lämnar staden för Norrland och Östersund och gör där en snabbvisit. Maken och jag är borta i tre nätter, varav 2 på tåg och 1 på hotell. Det är fest för en kär vän och det ska bli så skönt att få komma tillbaka till stan. Bodde där i  4 år och hade n tid där som verkligen påverkade våra liv.

Fick båda barnen, maken fick sitt första riktiga jobb, vi köpte vårt första hus och lärde känna så många fina vänner. Både som tidsperiod men också alla vänner är svåra att glömma. Längtar många dagar tillbaka, även om det är helt uppenbart att livet inte alltid var lättare där. Småbarn, mycket själv då maken reste i jobbet ofta och länge och även där en hel del sjukdom. Där hade vi ju inte nätverket med våra familjer, så vi fick ta hjälp av vänner när vi behövde hjälp. Visst var det jobbigt många gånger, men allt löste sig efterhand.

Så att bo i sin födelsestad med familjen omkring sig är en trygghet, framförallt vid sjukdomsperioder, men jag saknar friheten och faktiskt det otrygga. Inte så att jag egentligen vill tillbaka till det eller att jag önskar otrygghet, utan mer att det var en tid som betydde mycket och som trots sitt avstånd från familj visade att livet kan ordna sig bra utan att man veta allt från början. Och rent sjukdomsmässigt har jag knappt inget val. Det ska mycket till att jag bosätter mig långt från en urulog av klass.

Kapacitiet

Anser ju att jag själv har en hög kapacitet på arbete, på att få saker gjorda. Grundinställningen är att det är lätt att jobba, roligt att jobba och kan min inte något så jobbar man lite till så ordnar det sig. Och så blir jag allt mer medveten om att den bilden stämmer inte, i alla fall inte nu i livet. Och det kanske är så att det var verkligen länge sen det stämde. Min självbild håller definitivt väg på att spricka och det gör ont, det är svårt och smärtsamt. Samtidigt finns det en vila i det. Känslan som kommer fram är att lägga sig på en mjuk, mjuk kudde och sova lugnt och djupt länge.

Har en rädsla att jag aldrig kommer komma upp i fart igen. Och nu kanske det är så det inte är det jag ska göra, men det är en stor sorg jag bär inom mig. Samtidigt får jag också vila i att i min personlighet kommer jag inte utveckla någon passiv person. Det känns helt omöjligt och overkligt och det vill jag inte bli. Det svåra är att veta, vem kommer jag bli i framtiden, då det är så uppenbart att jag måste förändra något i mitt liv och i mig själv.

Idag har jag blivit medveten om vår käre Freuds teorier i mitt egna liv. Har arbetat fram en del strategier med hjälp av terapi, hur jag ska göra och handla när jag börjar känna av värken och njurarna. Under veckan har jag varje morgon och förmiddag haft ont i kroppen och mått dåligt, men skyllt det på förkylning. Lite sant var det, men absolut inte till fullo. Erkände inte alls att jag hade ont, men jag följde min handlingsplan. Jag drog mig tillbaka till vila, tillät mig att ha ett lugnare tempo. Jag köpte hem de saker jag vet att jag kan äta och dricka när illamåendet kommer som alltid följer smärtan. Allt detta utan att erkänna var jag egentligen hade ont. Mitt undermedvetna handlade åt mig när inte jag kunde erkänna för mig själv. det är ju bara att tacka och ta emot.

Laddar nu för att åka på äventyrsbad med barnen i morgon. Inte det mest begåvade med sådär njurar, men förståndig orkar jag inte vara hela tiden.

Den vandrande klyschan

Den vandrande klyschan det är jag det. Hör mig själv tänka, uppleva och säga saker som om det vore läst en må-bra-artikel i kvinnomagasin med glansiga sidor.

Dagens upplevelse var när jag i morse bestämde mig för att låta det ta den tid det tar och inte stressa. Lämnade barnen, åkte sen och handlade mat, tankade bilen, åkte hem för att lämna bilen då jag inte behöver ha den under dagen och gick in tillbaka i huset igen. Där drack jag te, ställde i ordning huset efter morgonrushen, bäddade och plockade i lugn och ro ner mina saker för dagen. Under promenaden till bussen, stannade jag när jag hörde ett bekant knackande. Det var en hackspett som hackade i ett träd. Har som de skriver i de glansiga magasinen en helt otroliga sinnesintryck just nu. Ser, hör och känner smaker och lukter som aldrig förr.

Ska se vilka mer klyschiga händelser jag ska vara med om idag.

Arbetskompisar

Ikväll ska jag lämna barnen hos farmor och farfar och få gå på lokal och träffa mina arbetskompisar som jag lämnade i julas. Kära, kära vänner, man märker hur mycket man tycker om några av dem efter att arbetat ihop några år.

På mitt nya kontor sitter runt 15-20 personer. Alla är artiga, trevliga och intresserade av vad jag gör. Skaran är blandad med en övervikt mot unga killar av entreprenörskaraktär. Mycket sympatiska, men med blicken Jag-ska-lyckas... De är extremt teknikvänliga och ger sina apparater mycket uppmärksamhet. På kontoret är jag anonym. Ingen vet vem jag är, min bakgrund. Vilket är skönt, det är chans till att verkligen reflektera över vem man är och vem man vill visa andra vem man är.

Samtidigt finns saknaden över de vänner jag lämnade på skolan, de kände mig och visste mina starka sidor, men även de svaga. Det fanns/finns många där som verkligen har visat att de orkar få några extra steg, när jag behövt det. Det är bara att känna tacksamhet att man får ha/haft sådana arbetskompisar. Och ikväll ska det skrattas och tramsas. Har redan klippt alla återhållsamma band, här ska has skoj!