Anser ju att jag själv har en hög kapacitet på arbete, på att få saker gjorda. Grundinställningen är att det är lätt att jobba, roligt att jobba och kan min inte något så jobbar man lite till så ordnar det sig. Och så blir jag allt mer medveten om att den bilden stämmer inte, i alla fall inte nu i livet. Och det kanske är så att det var verkligen länge sen det stämde. Min självbild håller definitivt väg på att spricka och det gör ont, det är svårt och smärtsamt. Samtidigt finns det en vila i det. Känslan som kommer fram är att lägga sig på en mjuk, mjuk kudde och sova lugnt och djupt länge.
Har en rädsla att jag aldrig kommer komma upp i fart igen. Och nu kanske det är så det inte är det jag ska göra, men det är en stor sorg jag bär inom mig. Samtidigt får jag också vila i att i min personlighet kommer jag inte utveckla någon passiv person. Det känns helt omöjligt och overkligt och det vill jag inte bli. Det svåra är att veta, vem kommer jag bli i framtiden, då det är så uppenbart att jag måste förändra något i mitt liv och i mig själv.
Idag har jag blivit medveten om vår käre Freuds teorier i mitt egna liv. Har arbetat fram en del strategier med hjälp av terapi, hur jag ska göra och handla när jag börjar känna av värken och njurarna. Under veckan har jag varje morgon och förmiddag haft ont i kroppen och mått dåligt, men skyllt det på förkylning. Lite sant var det, men absolut inte till fullo. Erkände inte alls att jag hade ont, men jag följde min handlingsplan. Jag drog mig tillbaka till vila, tillät mig att ha ett lugnare tempo. Jag köpte hem de saker jag vet att jag kan äta och dricka när illamåendet kommer som alltid följer smärtan. Allt detta utan att erkänna var jag egentligen hade ont. Mitt undermedvetna handlade åt mig när inte jag kunde erkänna för mig själv. det är ju bara att tacka och ta emot.
Laddar nu för att åka på äventyrsbad med barnen i morgon. Inte det mest begåvade med sådär njurar, men förståndig orkar jag inte vara hela tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar