Hej då fina A!

I höstas när allt var som mörkast, då gråten bodde i kroppen och smärtan ständigt var närvarande kom maken med telefonnumret till St Lukas som erbjuder terapi. Då kände jag att jag hade inget att förlora, jag var ju på botten, alla föreställningar om mig själv och min kapacitet var krossade. Det fina i kråksången är att de har ett lokaler nära hemmet, på krypavstånd från barnens skola/förskola, vilket också gjorde att tröskeln dit var låg. Att det drivs i kyrkans regi var inte viktigt för mig då, men visade sig vara en styrka, då de har erfarenhet av församling och tro.

Efter samtalet fick jag vänta någon vecka, men känslan av att ha ringt och att jag tagit det första steget gjorde det uthärdligt att vänta. Först fick jag träffa en kvinna på ett bedömningssamtal. Hon kartlade mina tankar, min bakgrund med allt från arbete till familj och med kloka frågor så lotsade hon fram mig. I det ögonblicket hade jag gärna stannat hos henne, då hon gav ett oerhört förtroende. Men hennes uppgift var att slussa vidare mig. Någon vecka senare fick jag ett erbjudande om att gå hos en kvinna som gick under utbildning till psykoterapeut, under steg 2. Trots min önskan att stanna kvar med den första kvinnan, tänkte jag att jag skulle ge henne en ärlig chans.

Och det klickade från första stund med A. Första mötet präglades inte av harmoni, då det var trångt i huset, vi blev störda under första sessionen, men det gjorde inget, hon matchade mig perfekt. Och jag tror att vi kände att i ett annat tillfälle i livet hade vi kunnat bli väninnor, trots åldersskillnad. Hon kommer från medicinsk bakgrund och kände till rent fysiskt hur njurar och stenar fungerar, så jag behövde inte lägga ner energi att förklara det och motivera mina problem. Sen att hon har en bakgrund från kyrka och är troende och delar den erfarenheten med mig har visat sig vara en styrka. Hon har kunnat hjälpa mig i synen på församling.

Hennes tankar och funderingar har hjälpt mig att se mig själv ur olika synvinklar. Hon har med omsorg och mycket goda tankar utmanat mig och fört mig vidare. Hon har sett saker om mig själv som jag inte sett själv när jag var mitt i det. I januari sa hon: Du är ju så trött, du är ju så trött. Min tanke var: Men jag är ju inte sömnig, jag är inte trött, jag har ju förändrat mitt liv, nu måste jag ju må bra. Det är lätt att se vem av oss som hade rätt efter att jag i princip har sovit i januari och februari...

Hennes inriktning är psykoterapi, men jag har kommit på henne att fuska. Hon har jobbat med kognitiva processer också. Väldigt befriande för mig, då jag inte är renlärig i min personlighet heller. Hennes omsorg om mig var större än en teori.

Men idag hade vi båda på var sitt håll kommit fram till: Att det är dags att sluta. Vi har arbetat fram till att jag kan gå vidare. En sorg att inte få träffa henne varje vecka, men jag kan gå vidare. Vi har bearbetat känslor, rädslor, glädjeämnen och synen på mitt liv. Hon är fågelmamman som knuffar mig över fågelbokanten. Så Hej då fina A! Bevarar våra träffar i mitt hjärta.

Framtid

Efter höstens bekymmer så tog jag tjänstledigt från skolan. Egentligen är ju inte jobbet grundproblemet, utan det är frustrationen i det faktum att sjukdomen hindrar mig att göra ett bra jobb och eventuellt utvecklas och gå vidare. Så det blev den ända vägen att gå. Sjukdomen kan jag ju inte stänga av eller kontrollera, då får jag påverka det jag kan.

Och nu har det gått 3 månader av de 12 som jag har tjänstledigt. Har funderat och funderat över vad jag vill göra i framtiden. Har lovat mig själv att inte tvinga mig till att välja ännu, men samtidigt kan jag inte blunda fram tills i november.

Sagt och gjort tog jag med mig ena chefen till personalsekreteraren och diskuterade möjligheterna till utveckling. Ett förslag är att de köper ut mig, men det är inte min önskan, jag vill kunna arbeta i kommunen i framtiden på ett eller annat sätt. Mitt förslag är att de finansierar en utbildning för mig. Önskan är ju att det skulle vara för fullt under 4 år. Om inte annat så önskar jag bidrag till utbildning under hösten, typ lärarlyftet. Hoppas, hoppas, för detta är något jag verkligen skulle vilja.

Planen för året är att skriva en uppsats till för universitetet, för att ha den och eventuellt söka mig vidare på, in till forskning.

Samtidigt har jag mitt skrivprojekt, en gammal dröm. Just nu har det legat i träda under en längre tid. Behövde luta mig tillbaka och reflektera över inriktning och utformning. Men nu är jag på gång igen. Har smalnat av projektet och har en eventuell kontakt som kan få mig att gå vidare. Så de närmaste veckorna ska jag satsa på skrivandet. Känner mig om Alfons Åberg bara... ska bara, ska bara först!

Återkoppling och trevliga besked

På bussen hem från stan så ringde VC-läkaren. Han ville återkoppla med mina provresultat. Tror att mitt budskap gick fram från mitt första besök, då var nämligen tanken att jag skulle ringa själv o fråga efter provsvaren. och i och med det också göra en egen tolkning av dem. Men trots att man är specialist gällande sin egna kropps besvär, så är jag inte expert på prover och vad de kan säga om ens tillstånd.

Alla prover såg bra ut, skönt och egentligen självklart. Har ju aldrig trott att det är något ANNAT fel på mig, jag ville bara kolla upp och få en helhetsbild. Läkaren tyckte också att det är timligt att jag varje år gör en hälsokontroll, framförallt om jag varit mycket sjuk. Så nu vet jag det och det gör det lättare att låta sig svepas med av våren, ljuset och kraften i att må allt bättre.

I månadsskiftet var jag även och gjorde en kontraströntgen. Då skickar de in via blodet en kontrastvätska och sen får man röntga sig, framifrån och bakifrån. Proceduren tar en halvtimma, om man inte som jag är ovanligt snål med mina blodkärl. Då tar det 1,5 timma, för de har svårt att sticka så att de kan spruta in. Kontraströntgen visar uretärerna (finare ord för urinvägarna/ledarna) och ser efter så ingen sten eller grus sitter fast och stör avflödet från njurarna.

Fick röntgensvaret som visar att allt flyter som det ska. Tillsammans med bilder från i december kan de se att i njuren ligger smågrus men som är såpass små att de kan vandra ut av sig själva och är därmed för små att behandla. Röntgensvaret bekräftade vad jag upplevt, att jag ibland har besvär men som aldrig är så allvarliga att det går till anfall, utan de gör helt enkelt ont på sin väg ut. Tror att en mindre sten gick för en vecka sen, kunde följa den genom kroppen och sen försvann den. Dock kan inte kontraströntgen se större stenar som gömmer sig längre in, men de avråder från röntgen förutom vid akuta besvär. Tror de är oroliga att jag ska bli självlysande efter all röntgen...

Men alla mina provsvar ger mig tillåtelse att må bra och njuta av våren! Tack och Bock!

Vab med hög smittorisk

Natten till igår fick båda änglarna feber och jag tog Vabdagen då jag har ju rätt fritt i min tillvaro. De har feber är lite slöa, men är nöjda att växla mellan TV och dataspel, så det är rätt så behändigt att vara hemma.

Redan igår kände jag av några småstenar i njursystemet. Blir då allmänt sänkt, får värk i kroppen och naturligtvis i njurarna. Men med medicinen blev jag skaplig och njöt av vara hemma och fika med barnen och sitta med i soffan.

Idag var vi tvungen att ta oss ut för att proviantera och väl på Ica, fick jag blixtrande huvudvärk, synbortfall och extrem ljus- och ljudkänslighet. Vi tog oss hem och vi har alla tre tillbringat eftermiddagen i soffan, ömsom sovandes ömsom glassätandes. Helt uppenbart har jag feber, samma variant som barnen antar jag. Får alltid vid sjukdom ont i njurarna vilket gör tecken svårtolkade, Misstänker att det har att göra med vätskebalans och allmäntillstånd. Kroppen är så van att ha ont där så den tar till det vid alla besvär. Får egentligen inte ha feber och njursmärta samtidigt, men röntgade mig för någon vecka sen och vet att ingen större sten kan sitta fast. Har inget behov att vara på Sahlgrenska en helg bara för förkylning.

Imorgon har jag ett årsmöte jag ska gå på, men annars är helgen helt fri och jag ser fram emot att sova och se på fultv.

Nu vänder vi blad...

Nytt besök hos VC imorse. Lite spänd allt, mest för att möta dem som jag skällde på, grät och snorade inför. Hade till och med tankar om att inte ta min vanliga kappa, då den är mycket utmärkande. Men sen gaskade jag upp mig och kände: Jag ska inte be om ursäkt för att jag kommer tillbaka.

Mötet med läkaren blev bra (trots avsaknaden av de tunga brittiska skrivbordsmöblerna). Han tog kommandot, förde samtalet framåt, men gav mig tillfälle att berätta och han lyssnade och gav respons. Och det var ju det här jag hade önskat från början. Jag kan ju självklart komma på att de ska ta järn, ämnesomsättning och lite till. Men han kompletterade med en del andra saker och så hade vi ett samtal kring livet i allmänhet och förhållningssättet till kroppen i synnerhet.

Sen skulle de sticka mig och ta blod. Och där var ju undersköterskan som hade fått ta mitt ovett sist. Det var helt uppenbart att hon kände igen mig och att hon och hennes kollegor var uppmärksamma mot mig. Inte att de fjäskade utan mer var extremt tydliga så inga missförstånd skulle uppstå. Efter en hel del eftertanke kom jag fram till att jag inte skulle be om ursäkt. Även om jag blivit onödigt upprörd så berodde det på att jag inte mådde bra och jag var ju just hos sjukvården p g a det, så om någon ska tåla det så är det ju faktiskt just dem. Men jag bemödade mig att vara trevlig. Tror de var lite rädda för mig, men jag kopplade på flamset, så min upplevelse är att när jag gick där ifrån så var det en trevlig stämning.

När de ska ta prover på mig så är jag besvärlig att sticka. Har bara ett synligt kärl i höger armveck och där är det stucket så många gånger att det är ärrat. Vilket gör att det är svårt att få tillräckligt blod. Undersköterskan som redan innan var nervös för mig, blev orolig efter 2 stick och lämnade över det till en erfaren dam som lyckades galant. Men 3 försök är nog genomsnittet när de ska föröka blod från mig. rekordet är 7...

Så jag är jättenöjd. Fick mitt hälsosamtal där det var lugn och ro runt omkring och fick en del tankar bekräftade och andra avfärdade. Har hemma skojat om att jag har en hemlig lönngång mellan min njure och halsen, då jag varje gång vid njuront får ont i halsen. Läkaren hade förklaring med att mina körtlar gör ont när immunförsvaret aktiveras och när njuren bråkar, sätter immunförsvaret igång och då upplever jag ont i halsen. Så jag har en hemlig gång!

Fel förväntningar

I en månads tid har jag laddat och väntat, skrivit små listor och funderat. I huvudet har det spelats upp hur jag berättar om min situation. Min bild av det stundande läkarbesöket är nu i efterhand helt skrattretande. Jag såg framför mig att jag satt i en bekväm fåtölj, Doktorn satt bakom sitt engelska mörka skrivbord. Vi hade ett samtal, där jag berättade och hon ställde frågor. Jag hade en del funderingar, men doktorn hade en del att tillägga och kunde lyfta frågan till ett annat plan. Efter en stund gick vi till britsen bredvid där lungor och mage undersöktes.

Denna bild hade jag i min enfald målat upp i mitt inre. Varför vet jag inte, men det var så jag önskade mig det. Och när jag hade bokat mitt besök hade jag blivit lovad 30 minuter istället för de vanliga 15, och med en diskussion om en hälsoundersökning.

Så här blev det: Jag var 10 minuter tidig, blir invisad till ett undersökningsrum. Känner redan där att: Var är mina bekväma fåtöljer? Men kommer på redan då att min drömbild kommer inte att infria sig. Efter 25 minuter (och då 15 minuter in på min angivna tid) går jag ut för att undra om jag blivit bortglömd. På min frågan kommer läkaren. Hon har inte samma bild som jag, det är helt självklart. Jag försöker haspla mig ur till tankar och hon gör en snabb, effektiv undersökning. Uttrycker att hon förstår att det är jobbigt med mina kroniska njurstenar. Hon kollar lungor med mera, bestämmer att de ska ta blodprov och så är hon därifrån. På vägen ut säger hon att jag kan ringa om en vecka och höra mig för om provresultaten. När hon för höra att jag är småbarnsförälder så säger hon: Alla trötta småbarnsföräldrar vi får hit hittar vi inga fel på, utan det är småbarnstiden som tröttar.

Så här långt hade jag förstått att mina drömmar var krossade, men jag kände att jag kunde leva med det: Okej det blev bara en medicinsk koll utan helhetssynen, vilken var den som jag eftersökte och också hade gett uttryck för när jag beställde min tid. Men känner att om blodproven kollas, så kan jag utgå från dem när jag söker mig vidare.

Jag får sen vänta i väntrummet för min tid att ta blodprov och har då en trekvart tills när jag måste gå. meddelar även sköterskan min avgångstid. Innan mig tar de in en tant som jag ser kommer ta lång tid att sticka. Efter många timmar på sjukhus blir man erfaren nog att se det. Och helt rätt, jag hann inte ta blodprov innan jag behövde gå. Under den sista kvarten när det går upp för mig att jag spenderat 1,5 h på Vårdcentralen och resultatet blivit INGET och det som jag behövt ta kraft till och mod till att göra, det är blev bara en fis i rymden. Jag blev bara en småbarnsförälder som man kunde bocka av på sin lista. Då väcktes sorg, ilska och vrede inom mig. Tänkte som TV-profilen Grynet: Ta ingen skit!. Så jag stegade fram till kassan, skrev mitt namn och telefonnummer på en lapp, bad deras chef ringa mig och så berättade jag att detta var så värdelöst. Tyvärr kom tårarna. Jag vill ju i sådana situationer helst vara cool, sval och oberörd, men jag skällde som en bandhund, tårarna sprutade, snoren rann och gjorde mig till ett spektakel. ALLA tittade, men jag kände. Låt den titta, så här blir man när man är missförstod och retad.

Jag marscherade iväg, grät hela vägen till Terapin, tack och lov att den var direkt efteråt. Att få komma in i en stor famn när man gråter. Så känns det att komma dit, Efter en kvart där kunde jag skratta åt mig själv och känna att jag faktiskt får lov att vara ledsen.

Efter klockan 17 när jag stod och stekte mat, ringde chefen för VC. Det blev ett bra samtal, där jag faktiskt var cool och behärskad, saklig och inte gick till personangrepp. Jag berättade att just mina förväntningar varit fel. Han kom med förklaringar och ursäkter utan att förklara bort det. Följden blir att vi gör ett nytt försök på onsdag morgon, med ny infallsvinkel och med chefen som läkare. Håller tummarna för att det blir bra. Har redan nu tagit bort förväntningar om fåtöljer och engelskt skrivbord, men inte förväntningarna om en helhetssyn och lugn och ro.