Fel förväntningar

I en månads tid har jag laddat och väntat, skrivit små listor och funderat. I huvudet har det spelats upp hur jag berättar om min situation. Min bild av det stundande läkarbesöket är nu i efterhand helt skrattretande. Jag såg framför mig att jag satt i en bekväm fåtölj, Doktorn satt bakom sitt engelska mörka skrivbord. Vi hade ett samtal, där jag berättade och hon ställde frågor. Jag hade en del funderingar, men doktorn hade en del att tillägga och kunde lyfta frågan till ett annat plan. Efter en stund gick vi till britsen bredvid där lungor och mage undersöktes.

Denna bild hade jag i min enfald målat upp i mitt inre. Varför vet jag inte, men det var så jag önskade mig det. Och när jag hade bokat mitt besök hade jag blivit lovad 30 minuter istället för de vanliga 15, och med en diskussion om en hälsoundersökning.

Så här blev det: Jag var 10 minuter tidig, blir invisad till ett undersökningsrum. Känner redan där att: Var är mina bekväma fåtöljer? Men kommer på redan då att min drömbild kommer inte att infria sig. Efter 25 minuter (och då 15 minuter in på min angivna tid) går jag ut för att undra om jag blivit bortglömd. På min frågan kommer läkaren. Hon har inte samma bild som jag, det är helt självklart. Jag försöker haspla mig ur till tankar och hon gör en snabb, effektiv undersökning. Uttrycker att hon förstår att det är jobbigt med mina kroniska njurstenar. Hon kollar lungor med mera, bestämmer att de ska ta blodprov och så är hon därifrån. På vägen ut säger hon att jag kan ringa om en vecka och höra mig för om provresultaten. När hon för höra att jag är småbarnsförälder så säger hon: Alla trötta småbarnsföräldrar vi får hit hittar vi inga fel på, utan det är småbarnstiden som tröttar.

Så här långt hade jag förstått att mina drömmar var krossade, men jag kände att jag kunde leva med det: Okej det blev bara en medicinsk koll utan helhetssynen, vilken var den som jag eftersökte och också hade gett uttryck för när jag beställde min tid. Men känner att om blodproven kollas, så kan jag utgå från dem när jag söker mig vidare.

Jag får sen vänta i väntrummet för min tid att ta blodprov och har då en trekvart tills när jag måste gå. meddelar även sköterskan min avgångstid. Innan mig tar de in en tant som jag ser kommer ta lång tid att sticka. Efter många timmar på sjukhus blir man erfaren nog att se det. Och helt rätt, jag hann inte ta blodprov innan jag behövde gå. Under den sista kvarten när det går upp för mig att jag spenderat 1,5 h på Vårdcentralen och resultatet blivit INGET och det som jag behövt ta kraft till och mod till att göra, det är blev bara en fis i rymden. Jag blev bara en småbarnsförälder som man kunde bocka av på sin lista. Då väcktes sorg, ilska och vrede inom mig. Tänkte som TV-profilen Grynet: Ta ingen skit!. Så jag stegade fram till kassan, skrev mitt namn och telefonnummer på en lapp, bad deras chef ringa mig och så berättade jag att detta var så värdelöst. Tyvärr kom tårarna. Jag vill ju i sådana situationer helst vara cool, sval och oberörd, men jag skällde som en bandhund, tårarna sprutade, snoren rann och gjorde mig till ett spektakel. ALLA tittade, men jag kände. Låt den titta, så här blir man när man är missförstod och retad.

Jag marscherade iväg, grät hela vägen till Terapin, tack och lov att den var direkt efteråt. Att få komma in i en stor famn när man gråter. Så känns det att komma dit, Efter en kvart där kunde jag skratta åt mig själv och känna att jag faktiskt får lov att vara ledsen.

Efter klockan 17 när jag stod och stekte mat, ringde chefen för VC. Det blev ett bra samtal, där jag faktiskt var cool och behärskad, saklig och inte gick till personangrepp. Jag berättade att just mina förväntningar varit fel. Han kom med förklaringar och ursäkter utan att förklara bort det. Följden blir att vi gör ett nytt försök på onsdag morgon, med ny infallsvinkel och med chefen som läkare. Håller tummarna för att det blir bra. Har redan nu tagit bort förväntningar om fåtöljer och engelskt skrivbord, men inte förväntningarna om en helhetssyn och lugn och ro.