I höstas när allt var som mörkast, då gråten bodde i kroppen och smärtan ständigt var närvarande kom maken med telefonnumret till St Lukas som erbjuder terapi. Då kände jag att jag hade inget att förlora, jag var ju på botten, alla föreställningar om mig själv och min kapacitet var krossade. Det fina i kråksången är att de har ett lokaler nära hemmet, på krypavstånd från barnens skola/förskola, vilket också gjorde att tröskeln dit var låg. Att det drivs i kyrkans regi var inte viktigt för mig då, men visade sig vara en styrka, då de har erfarenhet av församling och tro.
Efter samtalet fick jag vänta någon vecka, men känslan av att ha ringt och att jag tagit det första steget gjorde det uthärdligt att vänta. Först fick jag träffa en kvinna på ett bedömningssamtal. Hon kartlade mina tankar, min bakgrund med allt från arbete till familj och med kloka frågor så lotsade hon fram mig. I det ögonblicket hade jag gärna stannat hos henne, då hon gav ett oerhört förtroende. Men hennes uppgift var att slussa vidare mig. Någon vecka senare fick jag ett erbjudande om att gå hos en kvinna som gick under utbildning till psykoterapeut, under steg 2. Trots min önskan att stanna kvar med den första kvinnan, tänkte jag att jag skulle ge henne en ärlig chans.
Och det klickade från första stund med A. Första mötet präglades inte av harmoni, då det var trångt i huset, vi blev störda under första sessionen, men det gjorde inget, hon matchade mig perfekt. Och jag tror att vi kände att i ett annat tillfälle i livet hade vi kunnat bli väninnor, trots åldersskillnad. Hon kommer från medicinsk bakgrund och kände till rent fysiskt hur njurar och stenar fungerar, så jag behövde inte lägga ner energi att förklara det och motivera mina problem. Sen att hon har en bakgrund från kyrka och är troende och delar den erfarenheten med mig har visat sig vara en styrka. Hon har kunnat hjälpa mig i synen på församling.
Hennes tankar och funderingar har hjälpt mig att se mig själv ur olika synvinklar. Hon har med omsorg och mycket goda tankar utmanat mig och fört mig vidare. Hon har sett saker om mig själv som jag inte sett själv när jag var mitt i det. I januari sa hon: Du är ju så trött, du är ju så trött. Min tanke var: Men jag är ju inte sömnig, jag är inte trött, jag har ju förändrat mitt liv, nu måste jag ju må bra. Det är lätt att se vem av oss som hade rätt efter att jag i princip har sovit i januari och februari...
Hennes inriktning är psykoterapi, men jag har kommit på henne att fuska. Hon har jobbat med kognitiva processer också. Väldigt befriande för mig, då jag inte är renlärig i min personlighet heller. Hennes omsorg om mig var större än en teori.
Men idag hade vi båda på var sitt håll kommit fram till: Att det är dags att sluta. Vi har arbetat fram till att jag kan gå vidare. En sorg att inte få träffa henne varje vecka, men jag kan gå vidare. Vi har bearbetat känslor, rädslor, glädjeämnen och synen på mitt liv. Hon är fågelmamman som knuffar mig över fågelbokanten. Så Hej då fina A! Bevarar våra träffar i mitt hjärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar