Haha! Titta vad jag fick!

Och det blev en lång omgång. Först 2 veckor med värk, sen uppehåll en knapp vecka och jag hoppades att jag skulle få vila lite. Men naturligtvis när kroppen inte mår bra, så hittade jag en förkylning och när den var i sitt esse, så satte njuren igång igen. Vilket inte heller är ovanligt. Kroppen är så sårbar och njuren triggas av andra problem i kroppen.

Blev orolig under helgen, då värken påverkade mig så att jag var trött och illamående, men ändå inte sådan att jag blev helt sängliggande. Oron rör som alltid det som eventuellt kommer att hända. Ovissheten är det som tynger mig mest. Det är en av anledningarna till min längtan efter en röntgen, allt för att veta vad som väntar. Har hittills alltid klarat av det som har hänt, de gånger jag brutit ihop hör oftast samman med ovetskap och oro för framtiden.

Glädjen som nu översköljer mig är så stor, då jag i kväll fick ut en sten. Ingen jättestor, ev 3 mm, men vass och stickig, Är nu så uppspelt att jag skickat ut bild på den till nära och kära och har den sparad.

Lättnaden är på flera plan. Först och främst att den är ute, att slippa trötthet och smärta under en period nu. Sen släpper oron, jag vet nu var det var. Behöver inte oroa mig för att det är en stor bumling som ska sätta sig fast och orsaka stopp och därmed hota mitt liv. Men det finns ännu en aspekt, en som jag skäms lite för, Nu vet jag att jag har haft ont på riktigt. Nu vet jag att jag inte simulerat, att jag inte bara väljer att ha ont för att kunna dra mig ifrån vardagen. Dessa funderingar är starka i mig under en värkperiod, trots att jag gång på gång blir bevisad att stenarna kommer. Varför dömer jag mig själv så hårt, någonstans i mig finns det en röst som säger att det är mitt fel, att jag väljer detta. De som står mig nära försöker gång efter gång stödja mig och bekräfta att jag inte simulerar. Dock kan jag med lite perspektiv se att flera i min omgivning, förhoppningsvis i oförstånd, framfört att om jag ändrar än det ena än det andra skulle jag slippa stenarna. De orden sitter som taggar och dyker upp samtidigt som stenarna. Det vore att överdriva att säga att minnet av dem gör lika ont som stenarna, men ont gör det.

Fast nu är det bara glädje!

Svårt att veta

Förra veckan hade jag planerat att min värkomgång skulle följa 5-dagarsmodellen. 2 dagars värk, 2 dagars trötthet och en allmänt märklig dag.

Om det blev så... Hahahaha. Nja, det här med att bestämma över min kropp fungerar ju inte riktigt, utan nu är jag inne på snart 2 veckor och inga tecken på att det är över. Inget högintensivt, alltså inga anfall, febrar eller förlamande trötthet. Utan det är lågintensivt, men håller istället på dygnet runt. Medicinerna hjälper så att jag orkar hålla ihop vardagen, livet är precis på gränsen hanterbart.

Har ju lärt mig den hårda vägen att jag inte kan kontrollera kroppen (även om jag allt som oftast glömmer av det) utan väljer då att försöka kontrollera psyket och livet runt omkring. Inställningen till mitt vardagsliv är just nu att överleva, genom att ta dag för dag och om inte det fungerar,  ta stund för stund, och på det sättet orka med det jag ska göra. På det sättet har jag klarat av den senaste veckan, relativt bra. Oron har dämpats genom att arbeta med att inte ta ut sorger i förskott och att sova.

Den här uttänkta strategin tar nu ut sin rätt. Kroppen är uppe i helvarv, en inre trötthet som inte en nattsömn kan råda bot på har tagit plats och breder ut sig, ett konstant illamående och ett kämpande med maten. Och dessa nätter... Somnar utmattad, vaknar någon timme senare med värk och vakar några timmar innan jag utmattad somnar igen.

Farhågan är mer när än om det brakar samman. Och hur kommer det braka samman. Spänningen och ovissheten skulle kunna paralysera mig, men jag marscherar på, ett steg i taget, håller andan och hoppas på det bästa.

Förlorar förmågan att tänka rationellt kring mig själv i de här lägena, jag har ju kopplat på överlevnadsstrategin. Fick av min närstående familj idag bekräftat att jag har gått över gränsen som är rimligt för kroppsligt ovälmående. Frågan är hur jag går vidare med det. Har kontaktat sjukvården den "lugna" vägen, men inte fått svar än. Den direkta vägen, alltså via Sahlgrenska akut, kommer sätta fart på det hela, men än så länge är jag inte beredd att ta konsekvenserna med att bli inlagd. Har funnit mig själv sittandes med almanackan för att planera när jag kan bli inlagd. Känns inte som någon vinnande väg att gå.

Ni där ut, som tror på en Gud som kan hjälpa. Tar tacksamt emot era böner. Både för att få hjälp med sinnesron men också för att det hela ska sluta så lyckligt som möjligt. I klartext betyder det att stenen kommer ut så snabbt och smärtfritt som det går.

Nattlig värk

La mig tidigt igårkväll, nerdrogad och hoppades klara natten. Men strax efter 3 vaknade jag av sonens ankomst till min säng och då körde det igång.

En sten som presenterade sig i lördags satte igång sin färd ut mot friheten. Den här gången kom värken plötsligt, utan några förtecken som illamående eller allmän magvärk, utan den kom 16.48 i lördags. Märkligt och då blir jag överraskad och har lite svårt att ställa om mig. Under helgen hade jag ont, men tröttheten hade inte kommit än, så jag kunde göra det som jag önskade göra. Behövde inte vänta så länge, igår kom tröttheten ikapp. Tröttheten är mitt samlingsnamn på en hel rad med symptom. Värk kallar jag det som påverkar kroppen akut som smärta men också problem med magen, medan tröttheten är det som påverkar själen/mitt jag i första hand. Tröttheten innebär tunnelseende, förmågan att ta intryck och att sortera dem, förmågan att fokusera, att all kreativitet och problemlösning försvinner likaså får jag svårt att prioritera. Den innefattar också önskan att ligga ner i soffa eller säng, men paradoxalt nog innebär den inte sömn. Jag somnar lätt, men kan inte förbli i sömnen.

Efter ett tag med tröttheten, så påverkar den min kropp också, jag får sekundära symptom som värk i ansiktet, spänd i axlar och rygg och svårt att slappna av. Likaså påverkar den matlusten, allt smakar metall och jag undviker att äta och dricka. Och det är jag befinner mig nu, i övergången där tröttheten är ett lika stort problem som smärtan. När jag till en början bara har smärta, så går det att hantera, det hjälper mig dikloflenaken med, men när tröttheten gör entre, så finns det ingen medicin i världen som hjälper mig. Utan där måste jag vänta ut de olika momenten. Först måste värken försvinna, sen måste jag sova och vila och samtidigt ta tag i trötthetssymptomen. Det gäller att få massage, arbeta med avslappning, själv och med spikmatta, hitta saker som går att äta och som har någon form av näringsvärde i sig och att börja röra på sig.

När en sten är på gång så hjälper man den att ta sig ut genom att röra på sig, så jag visste egentligen när jag dansade med dottern framför playstation igår kväll vad jag hade att vänta. Då ger man den extra skjuts, vilket är bra då den ska ut, men jag betalar i värk och trötthet.

Efter sonen kommit i natt satte det alltså igång, värken tog mig och jag valde att medicinera men inte köra fullt ut. Får ta 3 tabletter/dygn och det gäller att hushålla på dem. När natten kom hade jag inga kvar från föregående dygn att spela med, så jag valde att börja med en. Efter en trekvart att värk och oro fick jag den andra och somnade på den. Sen kom morgonen och då sömnen avbröts, så satte det igång igen. Resultatet är att innan 8 på morgonen hade jag förbrukat hela dygnsdosen. Det känns tungt. Har ställt in mina planer för dagen, tillbringar min tid i sängen, slumrandes och med svtplay som sällskap.

Tog kontakt med stötvågen på Sahlgrenska, min väg in. Den fantastiska sjuksköterskan kände igen mig när jag ringer och gav mig råd. Min önskan är att få en röntgen, för att kunna värdera min värk. Har jag bara småstenar så är det inget annat än att värka ut dem. Är det större stenar, ska jag hantera dem på annat sätt, då måste jag in i vården för att få behandling. Den snabbaste vägen in är den tråkigaste, då det är akuten och då blir jag automatiskt inlagd. Och det vill jag hålla mig ifrån. Sjuksköterskan tyckte inte jag skulle härda ut för länge hemma, utan söka mig in. Valet ligger just nu att bestämma sig hur jag ska göra om/när värken tilltar. Ska jag åka in eller medicinera hemma med morfinet? det finns ju hopp om att det klingar av utan att det blir något större anfall.

Detta stör mina planer, är sugen på att arbeta, är sugen på att komma igpng. Har en chef som fattar, när jag ringde och väckte henne, sa hon bara lugnt att det är så här livet är, vi tar en sak i taget, KOm när du är piggare, så får vi se om det är i morgon eller en annan dag.

Så nu återvänder jag in i Svtplays värld en stund, så får jag se hur det utvecklar sig...