Blev orolig under helgen, då värken påverkade mig så att jag var trött och illamående, men ändå inte sådan att jag blev helt sängliggande. Oron rör som alltid det som eventuellt kommer att hända. Ovissheten är det som tynger mig mest. Det är en av anledningarna till min längtan efter en röntgen, allt för att veta vad som väntar. Har hittills alltid klarat av det som har hänt, de gånger jag brutit ihop hör oftast samman med ovetskap och oro för framtiden.
Glädjen som nu översköljer mig är så stor, då jag i kväll fick ut en sten. Ingen jättestor, ev 3 mm, men vass och stickig, Är nu så uppspelt att jag skickat ut bild på den till nära och kära och har den sparad.
Lättnaden är på flera plan. Först och främst att den är ute, att slippa trötthet och smärta under en period nu. Sen släpper oron, jag vet nu var det var. Behöver inte oroa mig för att det är en stor bumling som ska sätta sig fast och orsaka stopp och därmed hota mitt liv. Men det finns ännu en aspekt, en som jag skäms lite för, Nu vet jag att jag har haft ont på riktigt. Nu vet jag att jag inte simulerat, att jag inte bara väljer att ha ont för att kunna dra mig ifrån vardagen. Dessa funderingar är starka i mig under en värkperiod, trots att jag gång på gång blir bevisad att stenarna kommer. Varför dömer jag mig själv så hårt, någonstans i mig finns det en röst som säger att det är mitt fel, att jag väljer detta. De som står mig nära försöker gång efter gång stödja mig och bekräfta att jag inte simulerar. Dock kan jag med lite perspektiv se att flera i min omgivning, förhoppningsvis i oförstånd, framfört att om jag ändrar än det ena än det andra skulle jag slippa stenarna. De orden sitter som taggar och dyker upp samtidigt som stenarna. Det vore att överdriva att säga att minnet av dem gör lika ont som stenarna, men ont gör det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar