Svårt att veta

Förra veckan hade jag planerat att min värkomgång skulle följa 5-dagarsmodellen. 2 dagars värk, 2 dagars trötthet och en allmänt märklig dag.

Om det blev så... Hahahaha. Nja, det här med att bestämma över min kropp fungerar ju inte riktigt, utan nu är jag inne på snart 2 veckor och inga tecken på att det är över. Inget högintensivt, alltså inga anfall, febrar eller förlamande trötthet. Utan det är lågintensivt, men håller istället på dygnet runt. Medicinerna hjälper så att jag orkar hålla ihop vardagen, livet är precis på gränsen hanterbart.

Har ju lärt mig den hårda vägen att jag inte kan kontrollera kroppen (även om jag allt som oftast glömmer av det) utan väljer då att försöka kontrollera psyket och livet runt omkring. Inställningen till mitt vardagsliv är just nu att överleva, genom att ta dag för dag och om inte det fungerar,  ta stund för stund, och på det sättet orka med det jag ska göra. På det sättet har jag klarat av den senaste veckan, relativt bra. Oron har dämpats genom att arbeta med att inte ta ut sorger i förskott och att sova.

Den här uttänkta strategin tar nu ut sin rätt. Kroppen är uppe i helvarv, en inre trötthet som inte en nattsömn kan råda bot på har tagit plats och breder ut sig, ett konstant illamående och ett kämpande med maten. Och dessa nätter... Somnar utmattad, vaknar någon timme senare med värk och vakar några timmar innan jag utmattad somnar igen.

Farhågan är mer när än om det brakar samman. Och hur kommer det braka samman. Spänningen och ovissheten skulle kunna paralysera mig, men jag marscherar på, ett steg i taget, håller andan och hoppas på det bästa.

Förlorar förmågan att tänka rationellt kring mig själv i de här lägena, jag har ju kopplat på överlevnadsstrategin. Fick av min närstående familj idag bekräftat att jag har gått över gränsen som är rimligt för kroppsligt ovälmående. Frågan är hur jag går vidare med det. Har kontaktat sjukvården den "lugna" vägen, men inte fått svar än. Den direkta vägen, alltså via Sahlgrenska akut, kommer sätta fart på det hela, men än så länge är jag inte beredd att ta konsekvenserna med att bli inlagd. Har funnit mig själv sittandes med almanackan för att planera när jag kan bli inlagd. Känns inte som någon vinnande väg att gå.

Ni där ut, som tror på en Gud som kan hjälpa. Tar tacksamt emot era böner. Både för att få hjälp med sinnesron men också för att det hela ska sluta så lyckligt som möjligt. I klartext betyder det att stenen kommer ut så snabbt och smärtfritt som det går.