Efter lediga juldagar, som efter julafton spenderades tillsammans med vänner som man sällan träffar, så packade jag och barnen vårt pick och pack och blev hämtade av pappa i hans nya Toyota. Vi begav oss till Dalslands skogar, där föräldrarna numera bor.
Förutom att det är helpension, så är det lugnt och skönt. Naturomgivningarna är vackra och rogivande, så hit kommer man för att vila och göra stärkande promenader. Mina besök de senaste åren har främst präglats utav mycket sjukdom och trötthet. Efter förra veckans febertopp, fruktade jag en ny trötthetstur. Och så visar det sig att så här pigg har jag inte varit på länge. Vet inte vad antibiotikan har dödat, men något är det. Har faktiskt inte varit så här pigg sen i somras, sen innan sten-hösten smällde in.
Njuter i fulla drag av att känna igen mig själv, att tänka och komma på idéer och sen orka genomföra dem. Det finns ju så många trötta stunder där allt är mörkt. Med hjälp av min samtalsterapi arbetar jag på att få balans i livet, att våga känna att i mitt JAG finns det flera sidor, inte endast den pigga utan även det trötta är en del av mig. Att genom att bejaka flera delar av personligheten så har jag lättare att acceptera sorgen när jag blir sjuk nästa gång.
Och det sjuka i sjukdomen är jag vet när jag blir sjuk nästa gång, om inte förr så 19 januari så ska jag in på nästa behandling. Fick först ett datum direkt efter helgerna, men har lite att göra med mina studier så jag bokade om. Min konstakt med stötvågsenheten på Sahlgrenska Göteborg är helt fantastisk. De fixar så att det ska passa mig utan byråkratiska invändningar.
Fortsätter nu att njuta av att jag i detta nu är frisk och kry och framförallt PIGG!
onsdag 29 december 2010
söndag 26 december 2010
Feber
Tröttheten och värken kom 4:e Advent helgen. Men jag försökte tänka som jag lärt mig från terapin, att se min sjukdom som en del av mig och som tillfällen till vila. Och jag vilade och njöt av helgen och närheten till jul. Men det räckte inte och så är det, jag kan inte göra rätt och därmed beställa olika skeenden, jag kan göra rätt för att få sinnesro, men kan inte kontrollera vad som sker. Det låter självklart, men det är så svårt. Det tar stundvis all min kraft.
Och på tisdagen bröt allt samman. Efter en pigg morgon med lite konsultjobb och sen efterföljande julmatshandling kom febern. När jag har njuront så kan en feber vara livsfarlig och innebära döden inom några timmar. Så det var bara att komma hem, ta hand om den mat som måste in i kylskåp och frys och sätta mig i en taxi mot Sahlgrenska. Helt otrolig jultrafik gjorde att resan som tar en kvart i vanliga fall tog en trekvart och hela jag darrade, frös och somnade av och till av ren utmattning. Var så snurrig, men lyckades konstigt nog hålla ihop mig och slutföra det nödvändiga hemma. Det ända märkliga jag kommit på i efterhand att jag hittade vaniljsockret i frysen. Allt tog dock oändligt lång tid, att ringa taxi var nästan ohanterbart ansträngande.
Väl inne på Sahlgrenska gick det fort, hade 39.1 i feber ,fick orange kod och blev då högprioriterad. Det man är orolig för i en sådan situation är att en sten ska ha satt sig fast och stoppa urinflödet. Den infektion som följer kan döda en och själva stoppet i njuren kan skada njuren permanent. Det man gör förutom antibiotika är att man sätter in en slang/ P-kateter som avlastar njuren genom att leda urin ut i slangen och ner till en påse på benet. Det är precis lika skönt och fräscht som det låter. Jag har haft 2 slangar innan... traumatiska upplevelser och det är min fasa att få ännu en. Samtidigt vet jag att trots att det är fruktansvärt att få slang så gör den att man överlever och att man kommer över det. Men i tisdags när utsikten var att få en över jul fanns det inga positiva tankar alls hos mig. Inte en ända!
Blev inlagd på urologen, röntgades och de tog massor av alla tänkbara blodprover. Fick någon superantibiotika intravenöst som under natten stoppade febern och fick mig feberfri. I min ångest gick jag emot min grundinställning och skrev ut ett nödrop på Facebook. Bad att folk skulle be för mig och bönerna hjälpte. Det var ingen sten som satt fast, de låg där de skulle, så morgonen fick jag komma hem igen.
Hela familjen mådde vid det laget dåligt av all oro. Maken som hälsade på mig på sjukhuset, såg att det var illa ställt med mig. Barnen blev oroliga, framförallt 6-åringen. Maken tog ledigt under onsdagen, så de hämtade hem mig från sjukhuset och jag myste med dem hela dagen.
På kvällen kom febern tillbaka, men inte alls i samma utsträckning så jag vågade vara kvar hemma och har efter det kunnat fira jul hemma och blivit allt piggare. Piggare än jag varit på någon vecka. De kunde inte på sjukhuset, se vad det var fel på mig och var infektion var någonstans, men antibiotikan hjälpte och jag mår bra och med det får jag nöja mig för den här gången. Kan faktiskt inte ens komma ihåg hur många gånger jag varit inlagd, kortare eller längre tillfälle, det är så många att det är ett minne jag inte vill bevara.
Stor tacksamhet att få vara hemma över jul och hela övningen minskade julstressen betydligt. Vad gör det om man inte hinner med allt, när det fanns en risk att få tillbringa julafton i ett dagrum på urologen.
Och på tisdagen bröt allt samman. Efter en pigg morgon med lite konsultjobb och sen efterföljande julmatshandling kom febern. När jag har njuront så kan en feber vara livsfarlig och innebära döden inom några timmar. Så det var bara att komma hem, ta hand om den mat som måste in i kylskåp och frys och sätta mig i en taxi mot Sahlgrenska. Helt otrolig jultrafik gjorde att resan som tar en kvart i vanliga fall tog en trekvart och hela jag darrade, frös och somnade av och till av ren utmattning. Var så snurrig, men lyckades konstigt nog hålla ihop mig och slutföra det nödvändiga hemma. Det ända märkliga jag kommit på i efterhand att jag hittade vaniljsockret i frysen. Allt tog dock oändligt lång tid, att ringa taxi var nästan ohanterbart ansträngande.
Väl inne på Sahlgrenska gick det fort, hade 39.1 i feber ,fick orange kod och blev då högprioriterad. Det man är orolig för i en sådan situation är att en sten ska ha satt sig fast och stoppa urinflödet. Den infektion som följer kan döda en och själva stoppet i njuren kan skada njuren permanent. Det man gör förutom antibiotika är att man sätter in en slang/ P-kateter som avlastar njuren genom att leda urin ut i slangen och ner till en påse på benet. Det är precis lika skönt och fräscht som det låter. Jag har haft 2 slangar innan... traumatiska upplevelser och det är min fasa att få ännu en. Samtidigt vet jag att trots att det är fruktansvärt att få slang så gör den att man överlever och att man kommer över det. Men i tisdags när utsikten var att få en över jul fanns det inga positiva tankar alls hos mig. Inte en ända!
Blev inlagd på urologen, röntgades och de tog massor av alla tänkbara blodprover. Fick någon superantibiotika intravenöst som under natten stoppade febern och fick mig feberfri. I min ångest gick jag emot min grundinställning och skrev ut ett nödrop på Facebook. Bad att folk skulle be för mig och bönerna hjälpte. Det var ingen sten som satt fast, de låg där de skulle, så morgonen fick jag komma hem igen.
Hela familjen mådde vid det laget dåligt av all oro. Maken som hälsade på mig på sjukhuset, såg att det var illa ställt med mig. Barnen blev oroliga, framförallt 6-åringen. Maken tog ledigt under onsdagen, så de hämtade hem mig från sjukhuset och jag myste med dem hela dagen.
På kvällen kom febern tillbaka, men inte alls i samma utsträckning så jag vågade vara kvar hemma och har efter det kunnat fira jul hemma och blivit allt piggare. Piggare än jag varit på någon vecka. De kunde inte på sjukhuset, se vad det var fel på mig och var infektion var någonstans, men antibiotikan hjälpte och jag mår bra och med det får jag nöja mig för den här gången. Kan faktiskt inte ens komma ihåg hur många gånger jag varit inlagd, kortare eller längre tillfälle, det är så många att det är ett minne jag inte vill bevara.
Stor tacksamhet att få vara hemma över jul och hela övningen minskade julstressen betydligt. Vad gör det om man inte hinner med allt, när det fanns en risk att få tillbringa julafton i ett dagrum på urologen.
måndag 20 december 2010
Snart sista dagen på jobbet
Hösten var så hård ´med 10 veckors sjukskrivning att jag var tvungen att fundera över livet. Att inse att man är kroniskt sjuk och att jag inte är någon som helst kontroll över sjukdomen har varit och är så svårt att acceptera.
Kom tillbaka till högstadielärarjobbet precis innan 1:a advent och har jobbat sen dess. Det var tufft, men så bra att komma tillbaka och slutföra terminen. Dock är det så att ur ångesten under terminen föddes beslutet att hela nästa år ta tjänstledigt. Ska plugga, jobba extra för svärfar och försöka skriva läromedel anpassade till den nya läroplanen. Det ska bli jätteroligt! Ändå är det så svårt att lämna. Lämna underbara elever, lämna kollegor och vänner. Men beslutet känns rätt, men trist.
Har fungerat bra i kroppen de senaste veckorna. Är lite missnöjd över mitt sötsakintag som fullkomligt exploderade under sjukdomen och som inte dämpats efteråt. Men kroppen har ändå blivit allt piggare och det har varit så roligt att arbeta. Har så många fina kollegor, som verkligen visat att de bryr sig, att det tycker att det är synd att jag lämnar, men ändå respekterar beslutet.
Förra helgen väcktes tanken att jag kanske kan backa på beslutet och fortsätta jobba iallfall under våren. Två dygn efter den tanken började sten nr 3 röra på si. Planen var att behandla den i januari innan den började röra sig av sig själv. Och än en gång så visar sjukdomen sitt fula ansikte och väser: Du ska inte tro att du kan kontrollera mig.
Hade ont förra veckan, främst på nätterna men klarade mig med mina tabletter. Helgen var värre, men njöt av ledigheten och anpassade aktiviteterna till kraften. Tog in och klädde granen, städade i ordning här hemma. Skönt! i morse, min näst sista dag på jobbet kunde jag inte gå. Rent bokstavligt hade jag så ont imorse att jag inte kunde ta mig någonstans. Tog mina tabletter och somnade om till 8. Barnen fick vara hemma, hade ingen bil och kunde inte ta dem till skolan/förskolan. Orkade inte att gå rent fysiskt. sen lugnar de nerverna och ger mig ro. Så jag behöll dem av egoistiska skäl också.
Vill verkligen gå på onsdag, får samla ihop mina kroppsdelar och släpa mig dit.
Är inte lika ledsen den här sjukdomsomgången som den förra, har ju vetat att det finns en kvar som kan röra sig. men jag ska erkänna att detta var inget jag önskar att gå igenom under julveckan... Alla julklappar är klara, så det mesta är lugnt... Men jag vill hinna mysa med!
Kom tillbaka till högstadielärarjobbet precis innan 1:a advent och har jobbat sen dess. Det var tufft, men så bra att komma tillbaka och slutföra terminen. Dock är det så att ur ångesten under terminen föddes beslutet att hela nästa år ta tjänstledigt. Ska plugga, jobba extra för svärfar och försöka skriva läromedel anpassade till den nya läroplanen. Det ska bli jätteroligt! Ändå är det så svårt att lämna. Lämna underbara elever, lämna kollegor och vänner. Men beslutet känns rätt, men trist.
Har fungerat bra i kroppen de senaste veckorna. Är lite missnöjd över mitt sötsakintag som fullkomligt exploderade under sjukdomen och som inte dämpats efteråt. Men kroppen har ändå blivit allt piggare och det har varit så roligt att arbeta. Har så många fina kollegor, som verkligen visat att de bryr sig, att det tycker att det är synd att jag lämnar, men ändå respekterar beslutet.
Förra helgen väcktes tanken att jag kanske kan backa på beslutet och fortsätta jobba iallfall under våren. Två dygn efter den tanken började sten nr 3 röra på si. Planen var att behandla den i januari innan den började röra sig av sig själv. Och än en gång så visar sjukdomen sitt fula ansikte och väser: Du ska inte tro att du kan kontrollera mig.
Hade ont förra veckan, främst på nätterna men klarade mig med mina tabletter. Helgen var värre, men njöt av ledigheten och anpassade aktiviteterna till kraften. Tog in och klädde granen, städade i ordning här hemma. Skönt! i morse, min näst sista dag på jobbet kunde jag inte gå. Rent bokstavligt hade jag så ont imorse att jag inte kunde ta mig någonstans. Tog mina tabletter och somnade om till 8. Barnen fick vara hemma, hade ingen bil och kunde inte ta dem till skolan/förskolan. Orkade inte att gå rent fysiskt. sen lugnar de nerverna och ger mig ro. Så jag behöll dem av egoistiska skäl också.
Vill verkligen gå på onsdag, får samla ihop mina kroppsdelar och släpa mig dit.
Är inte lika ledsen den här sjukdomsomgången som den förra, har ju vetat att det finns en kvar som kan röra sig. men jag ska erkänna att detta var inget jag önskar att gå igenom under julveckan... Alla julklappar är klara, så det mesta är lugnt... Men jag vill hinna mysa med!
onsdag 8 december 2010
Salt-avvänjning
Har varit frisk i 2 veckor och som vanligt känns det som jag aldrig varit sjuk. Aldrig någonsin. Funderar på om jag verkligen var sjuk eller om jag bara ville vila lite. Vet att 200 värkltabletter talar emot det, men psyket spelar mig så många spratt det senaste.
När jag blir frisk blir jag alltid manisk. Jag kan greja dygnet runt och har en miljard ideer.Det har absolut en del festliga bieffekter med sig. Det är så livsbejakande att känna att man lever igen och har ork till saker. Framförallt efter en period av stillasittande i soffan, Det negativa är ju att man brinner så hårt att man faller. På ett sätt eller annat. Några gånger har jag blivit fixerade vid någon fråga och har fått problem att gå vidare. Vill undvika baksidan den här gången och bara bejaka energin.
Den här gången har intensiviteten kommit, men jag har efter goda råd hållit tillbaka mig lite. Ska försöka kapa topparna. Samtidigt bejaka livsglädjen i att vara frisk igen.
Förutom att jag äter förebyggande medicin, så ska jag öka mitt drickande och minska på saltintaget. Efter att ha utvärderat mitt ätande så kan jag konstatera att jag saltar på ALLT. Så nu är det avvänjning. Frukostäggen är det svåraste. Försöker med majonäs på i små klickar, då salt kaviar inte är det bästa alternativet direkt.
När jag blir frisk blir jag alltid manisk. Jag kan greja dygnet runt och har en miljard ideer.Det har absolut en del festliga bieffekter med sig. Det är så livsbejakande att känna att man lever igen och har ork till saker. Framförallt efter en period av stillasittande i soffan, Det negativa är ju att man brinner så hårt att man faller. På ett sätt eller annat. Några gånger har jag blivit fixerade vid någon fråga och har fått problem att gå vidare. Vill undvika baksidan den här gången och bara bejaka energin.
Den här gången har intensiviteten kommit, men jag har efter goda råd hållit tillbaka mig lite. Ska försöka kapa topparna. Samtidigt bejaka livsglädjen i att vara frisk igen.
Förutom att jag äter förebyggande medicin, så ska jag öka mitt drickande och minska på saltintaget. Efter att ha utvärderat mitt ätande så kan jag konstatera att jag saltar på ALLT. Så nu är det avvänjning. Frukostäggen är det svåraste. Försöker med majonäs på i små klickar, då salt kaviar inte är det bästa alternativet direkt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)