Hösten var så hård ´med 10 veckors sjukskrivning att jag var tvungen att fundera över livet. Att inse att man är kroniskt sjuk och att jag inte är någon som helst kontroll över sjukdomen har varit och är så svårt att acceptera.
Kom tillbaka till högstadielärarjobbet precis innan 1:a advent och har jobbat sen dess. Det var tufft, men så bra att komma tillbaka och slutföra terminen. Dock är det så att ur ångesten under terminen föddes beslutet att hela nästa år ta tjänstledigt. Ska plugga, jobba extra för svärfar och försöka skriva läromedel anpassade till den nya läroplanen. Det ska bli jätteroligt! Ändå är det så svårt att lämna. Lämna underbara elever, lämna kollegor och vänner. Men beslutet känns rätt, men trist.
Har fungerat bra i kroppen de senaste veckorna. Är lite missnöjd över mitt sötsakintag som fullkomligt exploderade under sjukdomen och som inte dämpats efteråt. Men kroppen har ändå blivit allt piggare och det har varit så roligt att arbeta. Har så många fina kollegor, som verkligen visat att de bryr sig, att det tycker att det är synd att jag lämnar, men ändå respekterar beslutet.
Förra helgen väcktes tanken att jag kanske kan backa på beslutet och fortsätta jobba iallfall under våren. Två dygn efter den tanken började sten nr 3 röra på si. Planen var att behandla den i januari innan den började röra sig av sig själv. Och än en gång så visar sjukdomen sitt fula ansikte och väser: Du ska inte tro att du kan kontrollera mig.
Hade ont förra veckan, främst på nätterna men klarade mig med mina tabletter. Helgen var värre, men njöt av ledigheten och anpassade aktiviteterna till kraften. Tog in och klädde granen, städade i ordning här hemma. Skönt! i morse, min näst sista dag på jobbet kunde jag inte gå. Rent bokstavligt hade jag så ont imorse att jag inte kunde ta mig någonstans. Tog mina tabletter och somnade om till 8. Barnen fick vara hemma, hade ingen bil och kunde inte ta dem till skolan/förskolan. Orkade inte att gå rent fysiskt. sen lugnar de nerverna och ger mig ro. Så jag behöll dem av egoistiska skäl också.
Vill verkligen gå på onsdag, får samla ihop mina kroppsdelar och släpa mig dit.
Är inte lika ledsen den här sjukdomsomgången som den förra, har ju vetat att det finns en kvar som kan röra sig. men jag ska erkänna att detta var inget jag önskar att gå igenom under julveckan... Alla julklappar är klara, så det mesta är lugnt... Men jag vill hinna mysa med!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar