Feber

Tröttheten och värken kom 4:e Advent helgen. Men jag försökte tänka som jag lärt mig från terapin, att se min sjukdom som en del av mig och som tillfällen till vila. Och jag vilade och njöt av helgen och närheten till jul. Men det räckte inte och så är det, jag kan inte göra rätt och därmed beställa olika skeenden, jag kan göra rätt för att få sinnesro, men kan inte kontrollera vad som sker. Det låter självklart, men det är så svårt. Det tar stundvis all min kraft.

Och på tisdagen bröt allt samman. Efter en pigg morgon med lite konsultjobb och sen efterföljande julmatshandling kom febern. När jag har njuront så kan en feber vara livsfarlig och innebära döden inom några timmar. Så det var bara att komma hem, ta hand om den mat som måste in i kylskåp och frys och sätta mig i en taxi mot Sahlgrenska. Helt otrolig jultrafik gjorde att resan som tar en kvart i vanliga fall tog en trekvart och hela jag darrade, frös och somnade av och till av ren utmattning. Var så snurrig, men lyckades konstigt nog hålla ihop mig och slutföra det nödvändiga hemma. Det ända märkliga jag kommit på i efterhand att jag hittade vaniljsockret i frysen. Allt tog dock oändligt lång tid, att ringa taxi var nästan ohanterbart ansträngande.

Väl inne på Sahlgrenska gick det fort, hade 39.1 i feber ,fick orange kod och blev då högprioriterad. Det man är orolig för i en sådan situation är att en sten ska ha satt sig fast och stoppa urinflödet. Den infektion som följer kan döda en och själva stoppet i njuren kan skada njuren permanent. Det man gör förutom antibiotika är att man sätter in en slang/ P-kateter som avlastar njuren genom att leda urin ut i slangen och ner till en påse på benet. Det är precis lika skönt och fräscht som det låter. Jag har haft 2 slangar innan... traumatiska upplevelser och det är min fasa att få ännu en. Samtidigt vet jag att trots att det är fruktansvärt att  få slang så gör den att man överlever och att man kommer över det. Men i tisdags när utsikten var att få en över jul fanns det inga positiva tankar alls hos mig. Inte en ända!

Blev inlagd på urologen, röntgades och de tog massor av alla tänkbara blodprover. Fick någon superantibiotika intravenöst som under natten stoppade febern och fick mig feberfri. I min ångest gick jag emot min grundinställning och skrev ut ett nödrop på Facebook. Bad att folk skulle be för mig och bönerna hjälpte. Det var ingen sten som satt fast, de låg där de skulle, så morgonen fick jag komma hem igen.

Hela familjen mådde vid det laget dåligt av all oro. Maken som hälsade på mig på sjukhuset, såg att det var illa ställt med mig. Barnen blev oroliga, framförallt 6-åringen. Maken tog ledigt under onsdagen, så de hämtade hem mig från sjukhuset och jag myste med dem hela dagen.

På kvällen kom febern tillbaka, men inte alls i samma utsträckning så jag vågade vara kvar hemma och har efter det kunnat fira jul hemma och blivit allt piggare. Piggare än jag varit på någon vecka. De kunde inte på sjukhuset, se vad det var fel på mig och var infektion var någonstans, men antibiotikan hjälpte och jag mår bra och med det får jag nöja mig för den här gången. Kan faktiskt inte ens komma ihåg hur många gånger jag varit inlagd, kortare eller längre tillfälle, det  är så många att det är ett minne jag inte vill bevara.

Stor tacksamhet att få vara hemma över jul och hela övningen minskade julstressen betydligt. Vad gör det om man inte hinner med allt, när det fanns en risk att få tillbringa julafton i ett dagrum på urologen.