En frisk advent!

Blev friskförklarad och knatade till jobbet i fredags för att få en kort vecka. En lektion på fredagen kan man ju ändå kalla en kort vecka... :-) Min återkomst blev rena hyllningståget hos mina 9:e klassare och en del kollegor.

Känner mig pigg och lätt manisk. Har energi vilket är underbart. Försöker hålla igen lite då jag lätt brinner för hårt när jag blir frisk. Det har ju hänt några gånger förr. Dock så vill jag inte undertrycka det helt. Att ha 1000 ideer efter att legat apatisk i mjukisbyxor i 10 veckor är ljuvligt. Helgen gick i adventspyntandets tecken. Under lördagen satt jag knappt en minut. Det kliade i kroppen av pyssellust.

Tänker hålla mig frisk över jul. Har en eller två stenar kvar i vänster njure, men dem koncentrerar jag mig på nästa år!

Frisk, för den här gången!

Min urolog (tyvärr har jag en sådan...) ringde och var flamsig idag. Han hade spännande nyheter, mina stenar som har bråkat med mig har gett sig av! Inget syntes på röntgen igår. Har en fantastisk mottagning på Sahlgrenska, Stötvågsenheten, De känner mig vid förnamn och har lyssnat på gråt och när de märker att det funkar så driver de med mig... Man kan inte hålla på med kiss utan att humor...

Så nu ska jag börja jobba i övermorgon, har en kort fredag och sen fira 1:a advent. Och det blir verkligen en helg att fira!

Har fortfarade ont på vänster sida av och till, men nu när jag vet att det inte finns något som gör ont, så är det bara att vänta ut det. Ska undvika mina Diklofenak nu. Då kanske också svullnaden går ner i kroppen. Hoppas det, jag längtar till mina vanliga jeans igen. Funderar på om jag ska bränna mina mysbyxor? Men en tvätt av dem kanske jag kan kosta på mig. Får trösta mig med Alvedon om jag inte står ut under nedtrappningen.

Har en lite större sten kvar uppe i vänster njure, men vi sparar den till januari innan  vi gör något åt den. urolgen skyllde på att jag skulle få vila men erkände att de har högt tryck på stenkrossen och jag är inte så högprioriterad när inte stenen är akut.

Anfall

Jaja, det är tydligt att den här hösten ska jag lära mig ödmjukhet. ALLA planer har blivit ändrade/flyttade/inställda. Likaså planen att börja jobba idag måndag. 30 % tyckte jag lät rimligt (50% sjukskrivning o så jobbar jag ordinarie 60%). men natten till måndag kom anfallet, Sten nr 3 bestämde sig för att presentera sig på riktigt. Hela förra veckan analyserade jag min kropp in till minsta cell och fick inte ihop signalerna. Kände en Sten, fast sjukhuset sa att den inte borde göra ont. Tvivlade på mitt omdöme ochtänkte att jag
"hittar på" för att fortsätta vara sjuk. Så ur den synfallsvinkeln är det skönt att anfallet kom, nu behöver jag inte tvivla på mina upplevelser. Sen kan man aldrig använda ordet skönt ens i samma text som njurstensanfall. För er som varit med om förlossning, så väljer jag hellre det. Där blir det något positivt av smärtan och inte en grå och hård sten.

Mest av allt vill jag tacka fina fina väninnan som lyssnade i min klagan och vågade peppa mig och säga att jag skulle tro på mina signaler och att sjukdomen är inte jag. Det finns ett annat jag, som orkar och har livslust. Tack vännen att du påminner mig!

Idag ringde svärfar och peppade mig. Han ringer varje dag nu när jag är sjuk. Han får säkert höra några fler detaljer än han vill veta. Men omsorgen är fantastisk, den hjälper till att bära mig denna höst.
Fick tjatat till mig en röntgentid imorgon på Sahlgrenska. De hade inga tider, men då jag erbjöd mig att antingen åka till akuten o ligga där en dag för att röntgas eller att jag kunde komma på vilken återtid som helst, så fick jag tid imorgon eftermiddag. Man får sannerligen inte vara buskablyg inom vården.

Det märkliga är att jag är glad o flamsig idag. Trots värk och stor mängd medicin så orkade jag gå på kvällskurs och jag tycker livet är okej. Det är bara tacka o ta emot, men milt sagt kan man se att detta psyke spelar mig dagligen spratt.

Härliga helg!

Har idag söndag haft det så skönt. Har känt mig alldeles vanlig o frisk. Inte en enda gång har jag velat sova/vila/dra mig undan.

Efter kyrkan på förmiddagen, åkte vi hela familjen till stadsmuseet och åt medhavd matsäck, tittade på utställning och lekte i barn-lekrummen.

På kvällen drog jag till min Bönegrupp. En samling människor som jag främst känner via träffar varannan söndagkväll. Idag blev träffen av karaktären gruppterapi. Sån vila för själen att i ett sammanhang där alla vill en gott få diskutera och vrida och vända på livet och på sin tro.

Förbereder mig för morgondagen,då jag ska börja jobba är det tänkt. Är skeptisk, det känns overkligt. Har haft ett mindre anfall här i kväll. Sten nr 3 rör definitivt på sig! Fick ta första medicinen sen i tisdags. Min första reaktion var att jag simulerar, att kroppen hittar på för att slippa jobba. Varför skuldbelägger jag mig så? Ingen annan än jag själv anklagar mig för att inte vara sjuk. Märkligt...

Dags för sömn så det i allafall finns en chans att ta mig till jobbet imorgon.

Sjuk eller frisk

Varje morgon och förmiddag är jag helt övertygad att jag är nära döden. Kroppen mår dåligt, har ont och gnäller. Varje dag brukar jag ta mig i kragen och träffa folk, är maniskt social. Och varje gång mår jag bättre och blir pigg och glömmer av det onda och arga, Resultatet blir att många säger Men du ser ju pigg ut idag! Och ja, jag kan alltid kamma mig och skärpa upp mig, men den bilden jag visar för andra är inte helt sann. Dock hjlper mina käckhets-kampanjer mig själv. Jag blir ju ändå allt piggare, i allafall för en stund.

Funderar så att det kankar om jag är frisk eller sjuk. Överanalyserar varenda tecken i min kropp. Och min anlys för dagen är:

Om jag är sjuk, så mår jag ganska bra och har en bra dag

men om jag istället är

frisk, så mår jag kasst. Har ont, är grinig och tror aldrig att jag ska pigna till.

Har inte bestämt mig än för vad jag är idag...

Homecoming

Dag 3 utan värktabletter, och börjar tro på att det håller... är skeptisk till om att det är helt över för den här gången, men njuter av att slippa smärta.

Vaknade på fasligt dåligt humör, satt hemma och surade en stund men ryckte upp mig. Åkte ut, gjorde ärenden och bjöd in mig på kaffe hos svåger och svägerska och nykläckt bebis. Blev gladare, blir alltid det av träffa folk. Skapligt att på mitt sjukintyg, står det att jag förutom vila ska vara ute. Och läkaren uppmuntrade trevligheter. Så jag är ordinerad att fika och vara social.

Åkte iväg på kvällen till kyrkan där jag är uppväxt på den årliga gigantiska julbasaren, Gled omkring och köpte lotter och hälsade på folk från förr. en del som jag hälsade på för ett år sen, andra med mer kontakt med.  Och så kommer frågan: är allt bra med dig/er? Hade funderat innan och jag valde att "ljuga" för de flesta och påstod att allt var bra och trevligt. Och i det ögonblicket hade jag ju det bra... Måste inte alltid redogöra för alla detaljer. Några hade mer koll och frågade för de hade listat ut och då var det lättare att lätta sitt hjärta.

Har verkligen ont av ytligheter när jag själv är inne i en existensiell fas. Dock vet jag ju att jag är drottningen av mingel i andra sammanhang och är verkligen småpratare och kan prata med ALLA. Klassiskt att jag har svårt att ställa utanför mig själv och mina egna akuta behov, rätt mänskligt antar jag.

Värk eller vad annars?

Min plan är att bestämma mig för att inte ha ont, utan ignorera smärtorna och tro att det är kroppen i sitt beroende av medicinen som gör ont. Allt för att lura till sig lite Diklofenak/Voltaren. Har ändå tagit 3/dygn i snart 9 veckor, närmar mig snart 200 alltså. Så visst finns det anledning att misstänka att ett beroende uppstått.

Dock vågar jag inte tro på tillfrisknande. Saknar endel tecken som brukar komma efter sjukdomsperiod. Brukar bli helt energisk och hyperaktiv när jag blir frisk för att kompensera mina sjukdomsdagar. Den piggheten lyser med sin frånvaro... Vidare harjag varit utan medicin i 3 dygn,smärtan finns kvar. Ska inte kroppen fatta snart att deninte får mer... Eller så är det så att Sten nr 3 vandrar...

Smärtan är dock molande och inte anfallsaktig, så jag ska hålla ut lite till.

På måndag börjar jag jobba halvtid, alltså 30% för min del. Men vågar inte räkna med det riktigt.

Har haft en riktigt bra dag idag. Trött, med huvudvärk men inte så sjuk. Hann med promenadtill skola och förskola, var med på dotterns första lektion, var på samtal på St Lukas-stiftelsen och på kvällen politiskt möte. Barnens kusin var barnvakt, en barnvakt av sällan skådat slag. Båda barnen sov kl 8! Med beröm godkänt!

Svullenhet

Stockholm hade sitt pris. Det var rogivande för själen att glida omkring och vara ute i den friska världen, men kroppen har straffat mig sen jag kom hem. Ont, trötthet och svullen i kroppen. Ser ut som jag har en ölmage och ansiktet fick förstorade läppar och ögonen försvann bakom utskjutande hudpartier. Fötterna fick sig en släng också.

Blev bättre av att vila och sova, men ölmagen är kvar. Den har ju följt mig under hela sjukdomsperioden, men är större än någonsin. Förutom det fysiska är oron stark. Svullenheten är inget klassiskt njurstenssymptom. Och då är frågan, vad beror det då på?

Pratade med sjuksköterskorna stötvågen på Sahlgrenska idag, och de kunde berätta att mina flisor från sten nr 2, som plågat mig i en dryg månad hade lämnat kroppen. Det stämmer med vad jag misstänkte, förra tisdag kväll var det något som lossnade och jag kissade konstant i ett dygn och tappade massor av vätska. Det har jag dock samlat på mig igen.

Vad är det då som gör ont? Är det fantomsmärtor av kroppen som är van att ha ont. Har delvis varit med det förut, men kan inte tolka min kropp till det nu. Eller så har en ny sten, nr 3 börjat  röra på sig. På röntgenbilderna från förra veckan låg en ny sten och väntade i njuren. Är det den som rör sig? När jag tänker på det blir hela jag bara gråt.

Sjuksköterskorna, som jag numera bara behöver presentera mig med förnamn till, skulle prata med läkaren och höra av sig. Väntar fortfarande och nu är det kväll, så det är väl att vänta tills imorgon. Nu på kvällen kommer oron krypande som ett lömskt stort kräldjur . Maken kommer hem från huvudstaden sent ikväll. Han är den enda som kan lindra oron.

I och med att jag var borta från barnen under helgen i kombination med att de var uttröttade, så fick de var hemma idag. Min egna sovtid försvann, men jag fick mycket mystid och de lindrade också min oro. De längtade efter att vara hemma och har varit mycket nöjda med en trött och avslagen mamma. Dagens pyssel blev att göra önskelistor inför jul. fram med papper, roliga saxar, klistermärken och glitterlim. Mycket vackra resultat!

Exprimenterar nu med att inte ta värktabletter. Vad händer då? Samtidigt har jag då uppenbarligen en tanke att jag inte är sjuk och ska se om jag klarar mig. Försöker undvika de tankarna då jag lätt hamnar i resonemang om att detta är mitt fel att jag är sjuk.

Stockholm weekend

För några veckor sen frågade maken om jag tänkte stanna under min filt och i mina mysbyxor i all evighet eller om jag ville följa med till Stockholm på weekend i november. Kunde då för en månad sen aldrig kunnat inbilla mig att jag inte skulle vara frisk nu, så jag tackade ja. Och i lördags åkte vi, x2000. Hann med två museum, en teaterpjäs och etiopisk middag. Så skönt att hinna prata och skratta i lugn och ro.

Har sammanlagt varit sjuk i 8 veckor i sträck, det är min längsta sjukskrivning för stenarna någonsin. Har varit sjukare med mer sjukhustid innan, men inte så här utdraget. Tvivlar alltmer om jag verkligen numera är sjuk eller om jag "hittar på". Och visst fixade jag en weekend i Stockholm utan barn. Naturligtvis med fulldos av Difloflenak och idag måndag är jag svullen runt magen, i ansiktet och på benen. När jag inte vilar tillräckligt verkar inte njurarna orka med att pumpa ut all vätska. Det blir dubbelt, då jag samtidigt ska dricka ca 3 liter varje dygn. Det känns tveksamt när inte kroppen släpper iväg allt. Att bara samla på sig vätska känns inte bra.

Sitter nu hemma i favoritfårtöljen i burspråket med utsikt över Göteborg. Ska plugga lite, har en kvällskurs på måndagkvällar, vilket är det enda jag orkat med under dessa 2 månader att göra. Har ett kapitel att läsa och sen en lite uppgift innan jag ska intensiv-vila så jag orkar hämta barnen och utfordra dem innan kursen.

Så nej, jag hittar inte på, men smärtan och tröttheten har just nu blivit en del av min vardag att jag tror det är normalt och funderar på om jag kanske ska tänka att jag ska jobba ändå. Tror att jag hade orkat med en dag, men sen blivit liggande några dagar. Svårt att avgöra, samtidigt vet att det är inte så här jag känner mig när jag är frisk.

Någon mer än jag?

Självklart vet jag att det är fler som har det som mig. Både med mitt tillstånd och med andra sjukdomar och sorger som kan drabba en i livet. Men de senaste veckorna har jag jag känt en vrede över den orättvisa som drabbat mig och min familj. Med all respekt för alla andra som har det värre, så är ilskan och sorgen den här gången så stor att jag måste ta tag i en hel del frågor som jag försökt att gömma mig inför.

Mitt numera kronsika tillstånd är att min kropp bildar om och om igen njurstenar. Det kan gå veckor och månader utan att jag märker av dem, men några gånger varje år kommer det nya stenar. Enligt Sahlgrenskas urologavdelning bildar jag ovanligt många, ovanligt stora och dessutom ovanligt hårda stenar. Undrar om jag kan ha med det i mitt CV?

Den här sjukdomsperiden började i början av september. Jag fick en molande värk på vänster sida, nära njuren och lyckades under två veckor förtränga vad det berodde på. Helt otroligt med min historia, men man kan förtränga det mesta om man önskar. Hade vansinnigt mycket att göra på högstadieskolan där jag arbetar, och var delvis med i valrörelsen och tänkte att bara valet den 19 september är, så ska jag vila efter det. Måndagen den 20:e fick jag ett njurstensanfall av den mindre varianten... snacka om att kroppen kan skjuta upp saker en tid.

Anfallet kunde jag häva med medicin jag hade hemma. Jag vandrade omkring i huset av anfallet och 4-åringen följde efter mig, tjatandes om grävskopor och frontlastare. Blev orolig och tog kontakt med urologmottagningen på Sahlgrenska där jag är stamkund. De för mig då in på väntelista för röntgen, för att utreda mig.

Det gick inte många timmar, på onsdagsmorgonen efter att jag kommit fram till att jag var för sjuk för att jobba körde jag barnen och maken till skola, förskola och jobb och åkte hem för att gotta mig i ful-Tv. Då kom stor-anfallet. Medicinerna kunde inte häva det utan jag kröp, skrek, hoppade, grät och trodde jag skulle gå under. Ringde mamma som bor 16 mil bort, som höll mig sällskap medans jag väntade på att medicinen skulle verka. Då den inte hjälpte ringde jag maken. Han lyssnade på mina rop, sa att han fixar det och la på luren... Efter bara någon minut ringde telefonen och det var SOS-alarm som berättade att ambulans var på väg.

Medans jag väntade på ambulansen kröp jag omkring och samlade ihop saker i en väska, har viss erfarenhet av akutmottagningar. Fick med mig kudde och hygienartiklar. På Sahlgrenska akut saknas det kuddar så jag tar alltid med mig egen. När de väl kom, så låg jag framför dörren och kröp. Tack och lov hade de delegering så de fick ge mig smärtstillande spruta på golvet. Kom sen in till akuten, fick mer smärtstillande, vänta på röntgen, inlagd och fick beskedet att jag hade 2 stenar. en på 4x5 mm, vilket kan gå ut av sig själv, dock med visst besvär. Och dess storebror Bumling, en kantig bamsing på 7x10 mm, som absolut inte kan komma ut utan behandling.

Fick åka hem med massor av smärtstillande vänta på behandling och att värka ut dem. Och här jag, nästan 2 månader senare. Den första stenen är ute, den andra krossad, men med någon eller några flisor kvar.

Det är upprinnelsen på den här sjukdomsgången, en bråkdel av alla mina turer kring urologen.