För några veckor sen frågade maken om jag tänkte stanna under min filt och i mina mysbyxor i all evighet eller om jag ville följa med till Stockholm på weekend i november. Kunde då för en månad sen aldrig kunnat inbilla mig att jag inte skulle vara frisk nu, så jag tackade ja. Och i lördags åkte vi, x2000. Hann med två museum, en teaterpjäs och etiopisk middag. Så skönt att hinna prata och skratta i lugn och ro.
Har sammanlagt varit sjuk i 8 veckor i sträck, det är min längsta sjukskrivning för stenarna någonsin. Har varit sjukare med mer sjukhustid innan, men inte så här utdraget. Tvivlar alltmer om jag verkligen numera är sjuk eller om jag "hittar på". Och visst fixade jag en weekend i Stockholm utan barn. Naturligtvis med fulldos av Difloflenak och idag måndag är jag svullen runt magen, i ansiktet och på benen. När jag inte vilar tillräckligt verkar inte njurarna orka med att pumpa ut all vätska. Det blir dubbelt, då jag samtidigt ska dricka ca 3 liter varje dygn. Det känns tveksamt när inte kroppen släpper iväg allt. Att bara samla på sig vätska känns inte bra.
Sitter nu hemma i favoritfårtöljen i burspråket med utsikt över Göteborg. Ska plugga lite, har en kvällskurs på måndagkvällar, vilket är det enda jag orkat med under dessa 2 månader att göra. Har ett kapitel att läsa och sen en lite uppgift innan jag ska intensiv-vila så jag orkar hämta barnen och utfordra dem innan kursen.
Så nej, jag hittar inte på, men smärtan och tröttheten har just nu blivit en del av min vardag att jag tror det är normalt och funderar på om jag kanske ska tänka att jag ska jobba ändå. Tror att jag hade orkat med en dag, men sen blivit liggande några dagar. Svårt att avgöra, samtidigt vet att det är inte så här jag känner mig när jag är frisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar