Någon mer än jag?

Självklart vet jag att det är fler som har det som mig. Både med mitt tillstånd och med andra sjukdomar och sorger som kan drabba en i livet. Men de senaste veckorna har jag jag känt en vrede över den orättvisa som drabbat mig och min familj. Med all respekt för alla andra som har det värre, så är ilskan och sorgen den här gången så stor att jag måste ta tag i en hel del frågor som jag försökt att gömma mig inför.

Mitt numera kronsika tillstånd är att min kropp bildar om och om igen njurstenar. Det kan gå veckor och månader utan att jag märker av dem, men några gånger varje år kommer det nya stenar. Enligt Sahlgrenskas urologavdelning bildar jag ovanligt många, ovanligt stora och dessutom ovanligt hårda stenar. Undrar om jag kan ha med det i mitt CV?

Den här sjukdomsperiden började i början av september. Jag fick en molande värk på vänster sida, nära njuren och lyckades under två veckor förtränga vad det berodde på. Helt otroligt med min historia, men man kan förtränga det mesta om man önskar. Hade vansinnigt mycket att göra på högstadieskolan där jag arbetar, och var delvis med i valrörelsen och tänkte att bara valet den 19 september är, så ska jag vila efter det. Måndagen den 20:e fick jag ett njurstensanfall av den mindre varianten... snacka om att kroppen kan skjuta upp saker en tid.

Anfallet kunde jag häva med medicin jag hade hemma. Jag vandrade omkring i huset av anfallet och 4-åringen följde efter mig, tjatandes om grävskopor och frontlastare. Blev orolig och tog kontakt med urologmottagningen på Sahlgrenska där jag är stamkund. De för mig då in på väntelista för röntgen, för att utreda mig.

Det gick inte många timmar, på onsdagsmorgonen efter att jag kommit fram till att jag var för sjuk för att jobba körde jag barnen och maken till skola, förskola och jobb och åkte hem för att gotta mig i ful-Tv. Då kom stor-anfallet. Medicinerna kunde inte häva det utan jag kröp, skrek, hoppade, grät och trodde jag skulle gå under. Ringde mamma som bor 16 mil bort, som höll mig sällskap medans jag väntade på att medicinen skulle verka. Då den inte hjälpte ringde jag maken. Han lyssnade på mina rop, sa att han fixar det och la på luren... Efter bara någon minut ringde telefonen och det var SOS-alarm som berättade att ambulans var på väg.

Medans jag väntade på ambulansen kröp jag omkring och samlade ihop saker i en väska, har viss erfarenhet av akutmottagningar. Fick med mig kudde och hygienartiklar. På Sahlgrenska akut saknas det kuddar så jag tar alltid med mig egen. När de väl kom, så låg jag framför dörren och kröp. Tack och lov hade de delegering så de fick ge mig smärtstillande spruta på golvet. Kom sen in till akuten, fick mer smärtstillande, vänta på röntgen, inlagd och fick beskedet att jag hade 2 stenar. en på 4x5 mm, vilket kan gå ut av sig själv, dock med visst besvär. Och dess storebror Bumling, en kantig bamsing på 7x10 mm, som absolut inte kan komma ut utan behandling.

Fick åka hem med massor av smärtstillande vänta på behandling och att värka ut dem. Och här jag, nästan 2 månader senare. Den första stenen är ute, den andra krossad, men med någon eller några flisor kvar.

Det är upprinnelsen på den här sjukdomsgången, en bråkdel av alla mina turer kring urologen.