Jaja, det är tydligt att den här hösten ska jag lära mig ödmjukhet. ALLA planer har blivit ändrade/flyttade/inställda. Likaså planen att börja jobba idag måndag. 30 % tyckte jag lät rimligt (50% sjukskrivning o så jobbar jag ordinarie 60%). men natten till måndag kom anfallet, Sten nr 3 bestämde sig för att presentera sig på riktigt. Hela förra veckan analyserade jag min kropp in till minsta cell och fick inte ihop signalerna. Kände en Sten, fast sjukhuset sa att den inte borde göra ont. Tvivlade på mitt omdöme ochtänkte att jag
"hittar på" för att fortsätta vara sjuk. Så ur den synfallsvinkeln är det skönt att anfallet kom, nu behöver jag inte tvivla på mina upplevelser. Sen kan man aldrig använda ordet skönt ens i samma text som njurstensanfall. För er som varit med om förlossning, så väljer jag hellre det. Där blir det något positivt av smärtan och inte en grå och hård sten.
Mest av allt vill jag tacka fina fina väninnan som lyssnade i min klagan och vågade peppa mig och säga att jag skulle tro på mina signaler och att sjukdomen är inte jag. Det finns ett annat jag, som orkar och har livslust. Tack vännen att du påminner mig!
Idag ringde svärfar och peppade mig. Han ringer varje dag nu när jag är sjuk. Han får säkert höra några fler detaljer än han vill veta. Men omsorgen är fantastisk, den hjälper till att bära mig denna höst.
Fick tjatat till mig en röntgentid imorgon på Sahlgrenska. De hade inga tider, men då jag erbjöd mig att antingen åka till akuten o ligga där en dag för att röntgas eller att jag kunde komma på vilken återtid som helst, så fick jag tid imorgon eftermiddag. Man får sannerligen inte vara buskablyg inom vården.
Det märkliga är att jag är glad o flamsig idag. Trots värk och stor mängd medicin så orkade jag gå på kvällskurs och jag tycker livet är okej. Det är bara tacka o ta emot, men milt sagt kan man se att detta psyke spelar mig dagligen spratt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar