Manisk?

Födde natten till lördagen en liten rar Sten. Det var den som hade bråkat med i början av veckan och var ca 2,5 mm. Gör ont, men kunde ta sig ut. Efter en sten har lämnat kroppen, kommer nästan alltid en uppskjuts av pigghet och lust att greja. Det blir lätt maniskhet utav det och har flera sidor. För första är det roligt att vara pigg, roligt att orka göra saker, roligt att se resultat. Ofta praktiskt då mycket hinner att göras under en kort stund. Baksidan är att det inte är riktigt friskt, rent psykiskt.

Jag har ju lärt mig att hålla igen och inte hänge mig fullt ut till det maniska. Det är lätt att fastna i allt för starka känslor som är svåra att ta sig ur. Flera gånger har ångest, stark stress och dålig förmåga att sortera intryck sammanfallit med maniskheten. Tanken är att minska uppåtkänslan så jag slipper alla baksidorna. Dock vill jag ju inte avstå all farten så det är en balansgång.

Baksidan den här gången är inte den största, då jag kämpat emot (tror att det beror på det iaf), men har fysisk oro i kroppen och har svårt att ta beslut och blir orolig av att tänka på stora förändringar.

Ikväll motade jag in oron i ett hörn och beställde en veckas charter med god vän i april. Till sol och värme. Vila, ta det lugnt, skriva en del och skratta mycket! Jante kryper då lätt fram och väser: Inte ska väl du åka hemifrån, slösa pengar osv. MEN DET ÄR PRECIS DET JAG SKA GÖRA.

Underbara luncher

En sak är iallafall säker. Jag har svårt att vara på dåligt humör länge, för just nu, alltså just i detta nu och inte i början av veckan och inte kanske nästa vecka, så lever jag det bästa liv man kan leva. Om man ser det utifrån så är det ett glidarliv utan dess like. Jag får i långsam takt tid och resurser till att förverkliga drömmar som jag burit på länge. Det avbryts av tid med familj och tid med vänner. Tanken svindlar över denna möjlighet, försöker släppa fram tacksamheten och njuta. Slår bort alla tankar om att jag inte förtjänar det eller inte har råd med det.

Gårdagen innebar lunch med vän och idag ringde en annan kär vän med en timme över och så hann vi också med lunch. En mindre promenad blev det efter också.

Fredag eftermiddag och jag ska jobba några timmar till innan det är dags att hämta trollen och fredagsmysa. Idag blir det i Fiskebäck, då maken och tillika pappan befinner sig i den kungliga huvudstaden fram till sent på kvällen.

Vänner och väninnor

Veckan började i vemod men har steg för steg blivit bättre. Tanken för veckan är att vara tacksam för det jag orkar och kan göra istället för att vara frustrerad över det som jag inte orkar. Denna tanke är ju lättare sagt än gjort, men lite har jag börjat acceptera den.

Känns som jag fortfarande låtsas att jobba, vilket jag faktiskt gör. Men börjar sakta som säkert få en plan hur jag ska komma vidare. Har en liten elak grön fågel som sitter på min axel och viskar dumma ord som: "Du är inte lönsam lille vän" eller "Du gör ju inte riktigt". I min terapi kallas det överjaget. Mina sändningsord från träffen idag är att se på vilan i ett större perspektiv. Har förmånen att fått en samtalsledare som jag verkligen känner förtroende för. Hon har humor, kan föra samtalet framåt och verkligen utmana mig. Om vi hade träffats en annan gång i livet hade vi kunnat bli väninnor.

Har idag ätit lunch med kär vän och igår fick jag en underbar förfrågan från en annan vän om en eventuell resa. Men det återkommer jag med.

Sovmorgon

Skickade iväg familjen till jobb/skola/dagis och kröp ner i sängen igen och sov till 12! Är så förvirrad när jag vaknar, att jag inte visste var jag befann mig. Men en dusch och brunch gör gott. Längtar till mitt kontor, men kom fram till att energin bör sparas till kursstarten ikväll. Så nu har jag suttit hemma, pluggat och gosat med kaninen. Det var ju det här som var meningen när jag tog tjänstledigt, för idag hade jag behövt sjukskriva mig. Faktum är av de 11 dagar jag potentiellt skulle jobbat skulle 5 hittills varit sjukskrivna. Så beslutet är helt rätt, men det tar inte bort frustrationen inom mig att jag är tvingad till passivitet.

Har genom samtal under hösten arbetat med att acceptera mina sjuka dagar bättre, men svårt är det. Är sugen på att starta mina planer inför våren, men tid kommer. Kanske redan imorgon? Att inte veta, att inte kunna planera, det kliar i hela mig. Genast kommer tankarna upp om jag inte har mer kapacitet än att sitta i mitt burspråk, dricka te och läsa en bok då och då. Vet egentligen att det inte är sant, men det känns så ändå.

Släppte ju bloggen på Facebook i fredags, började ju skriva i höstas och har ju inte släppt den till någon förrän nu. Behövde reda ut syftet för mig själv. Några vänner lyckades dock leta reda på den redan i höstas :-). Och syftet:

• att skriva av mig, så jag inte behöver prata om det hela tiden
• Också att visa för andra hur sjukdom slår till och hur det påverkar livet. 
• Sen får jag många funderingar om att få kan tro att jag är såpass sjuk som jag är då jag inte visar det när jag träffar folk. Och så är det, det är inte att jag förställer mig eller bluffar, utan jag önskar att varje möte med människorna i min omgivning blir så äkta det kan bli, men om jag alltid är den sjuka, så kommer inte mina andra sidor fram så därför behåller jag det sjuka för mig själv och numera för bloggen.Sen kan jag nästan alltid rycka upp mig i sociala sammanhang och just i de ögonblicken mår jag bra. det är hemma och med de närmaste som jag visar de andra sidorna.

Så när jag är social och pigg i det riktiga livet, så är jag det just då och där. Kanske inte varit det 1 timme innan eller 1 timme efter, men just då mår jag bra. Och jag arbetar på att tillåta mig att må bra de stunderna, utan skuldkänslor.

Pigg men ont

Märkligt, hade ju bestämt att behandlingen gott väldigt smärtfritt, vilket den har. Men så idag ändras alla erfarenheter. Har ont, riktigt ont uppe i vänster njure som jag behandlade. Och redan nu på eftermiddagen har jag tagit maxdosen av värktabletterna. har starkare, morfin, men vill undvika dem, så jag verkligen blir hög av dem. kroppen går upp i högvarv och jag kan inte vila.

Sitter i soffan efter bra och mysig dag. Först gudstjänst i kyrkan, med fika och sen följde svärföräldrar och svåger med familj hem och år middag. Fick så ont att jag inte kunde sitta med under middagen. Hmmm, avskyr när jag inte kan styra eller förutse smärtan!

Hoppas på bättring tills kvällen!

Konvelecens

Har haft underbar uppassning från min ömma moder. Hon har passat barn, lagat mat, diskat, strukit alla kläder inklusive underkläder och nattlinnen. Lagar oändligt antal trasiga strumpor och däremellan spelat spel med barnen.

Och jag har vilat, legat i sängen, försökt skvallertidningar, men somnat hela tiden.

Behandlingen var lyckad kunde vi se med en gång, stenuslingen blev krossad och igår fick jag ut en liten liten sten på ca 1 mm.

Dagen efter behandlingen var jag lite överaktiv, gick 2 promenader då jag inte hade bil hemma, på sammanlagt 1,5 timma. Kallt, soligt och med rimfrost ute. Det gjorde gott att få solljus. Fredagen däremot blev en vilande dag, med kroppsvärk och trötthet. Men summa sumarum kan jag säga att behandlingen blev så lindrig som den kan vara. Har värk varje sen-natt/tidig morgon, men piggnar till av en dos med smärtstillande och behöver inte ta något mer under dagen. Känns mycket positivt!

Har idag tillsammans med barnen varit på barnkalas, med människor här i Backa med ursprung i Latinamerika. Fullt ös, med blandade åldrar och nationaliteter. Första gångs erfarenhet av Pinata. Superskoj, men helt livsfarligt med barn som slår med träpinne och pinnen lätt flyger genom luften. Mycket osvenskt, då alla fick olika mängd godis. Befriande då inte allt är så tillrättalagt. Och där var jag i ett sammanhang där inte ingen vet vem jag är. Det är häftigt att exprimentera med framställningen vem man är och vilka sidor man vill visa. Valde att visa 2 sidor: Den som mamman i kalasfamiljens kompis och som mamma till mina 2 barn. Arbetar på att inte alltid visa hela mig för alla, utan faktiskt spara mig till de närmaste, för att inte brinna för starkt inför alla. Samtidigt är önskan att vara sann mycket närvarande hos mig, så det är en avvägning. Tydligt är att jag mår bättre när jag medvetet gör valet över vad jag visar av mig själv! Nu väntar ost och film tillsammans med maken!

Stötvågsbehandling

Försökte att missa min tid genom att gå långsamt till bussen, undvika att springa till den bussen jag behövde åka med och att sen göra ostrategiska byten i stan. Men trots det var jag bara 2 minuter sen, så det var bara att checka in på Urologmottagningen. Efter det går man genom en korridor och tar en hiss i en annan trappuppgång ner till stötvågsenheten. Promenaden från kassan till behandlingsrummet tar 2-3 minuter men känns oändligt lång. Det är som en golgatavandring och korset blir tyngre för varje steg.
Väl inne på behandlingen tar sjuksköterskorna över och då rullar det på. Jag får premedicinering, Voltaren och alvedon och tillsist en spruta med någon form av morfin.

Var tvungen att under morfinruset ringa och boka om dotterns simskoletid. Var så snurrig men tror jag inte lät för drogad.

Lätt euforisk av morfinet stapplar jag med hjälp av sjuksköterskorna in till stötvågen. Det är en hög säng med trappsteg upp. Där fick jag lägga mig på rygg och under ryggen finns en rund gummibassäng där de häller i ljummet vatten. På bröstet fäster de EKG-pluppar och sen börjar röntgandet. De identifierar stenen, den här gången ingen bamsing utan en på 5mm, som ligger i själva njuren. Det är när de ligger i njuren som jag får EKG-kontroll, när stenarna ligger nere i uretären (urinledaren) så behövs inte det.

Sen följer behandlingen som är mycket välriktade stötvågor som 4000 gånger knackar mot stenen i olika frekvenser. Det hela tar cirka 45-50 minuter och de avbryter bara om det gör för ont. Under tiden tas ungefär 5 röntgenbilder, för att se att stenen ligger där den ska. Smärtan trubbas av utav morfinet, men är hög. En stötvåg gör inte ont, utan det är upprepningen som gör en helt mör. Några gånger blir smärtan så outhärdlig så de stannar en stund och minskar styrkan för att sen fortsätta. Jag lyssnar på radio under tiden och försöker arbeta med andning och koncentration för att uthärda så hög smärta som möjligt. För ju hårdare de kan skjuta, desto mer går stenen sönder och ju lättare det är att få ut den.

Efter behandlingen kravlar jag mig upp och är då löjligt lycklig. Morfinet finns kvar i kroppen, men har ingen smärta att reducera, så jag svävar omkring. Illamående och snurrig, men glad. Hade förmånen att mina föräldrar kom från där de bor, körde hem mig och hämtade barnen och roade dem. Mamma stannade i 2 nätter och strök, diskade, lagade mat och spelade oändligt antal spel med barnen. Min uppgift var att vila. och det gör jag fortfarande nu 2 dagar efter behandlingen.

Behandlingen var lyckad den här gången, de kunde se på röntgenbilderna att den var delad i flera mindre stenar och jag fick ingen ny tid, utan blir kallad till röntgen om några veckor om inget speciellt händer.

Dan före dan

Gör som jag alltid gör innan en planerad behandling. Förbereder mig och familjen på sjukdomsperioden som kommer. Tvättar och stryker, planerar mat och köper hem det jag vet att jag kan äta när jag mår illa. Mina föräldrar kommer och hjälper till med ruljansen hemma. Vågar inte vara själva m ed barnen när jag kommer hem påverkad av morfinet.

Imorgon är det dags. Det är positivt att kunna styra det, men det är inte roligt och i magen växer det en klump. Idag är jag ju pigg, varför ska jag då göra mig sjuk?

Att vilja och orka

En av de ständiga frågorna  är: Hur mycket vill jag och hur mycket behöver jag ta hänsyn till min sjukdom? Om jag fick välja utan urskiljning skulle jag önska att jag inte behöver begränsa mig överhuvudtaget. Att jag kan göra allt jag vill och jag har hur många idéer som helst att fylla livet med.

Den inställning har visat sig ohållbar och därför ändrar jag min anställning, men det kommer hela tiden upp förfrågningar om man vill hjälpa till i ena organisationen eller om man vill vara med i en bokcirkel där.

Ska jag då begränsa mig redan innan för jag vet att sjukdomen kommer och när jag är dålig kommer jag inte kunna fullfölja allt, eller ska jag köra på och möta de problem som uppstår när de kommer.

Funderar just nu på ett ordförandeskap huruvida jag ska säga ja eller nej. Har varnat dem för mina svårtyglade sjukdomsperioder, men de vill ha mig ändå... Det lutar åt att jag tackar ja. Har svårt att sluta önska, vilja och sträva mot mina mål. Att inte satsa och bli bitter känns värre än att prova lite för mycket och misslyckas emellanåt.

Sovmorgon

En natt så ville stenen, som ska behandlas nu i veckan göra sig påmind och visa sig så att inte man glömmer av honom. Sena natten och tidig morgon präglades utav värk. Men så kom jag på det fantastiska. Jag har ju ingen vanlig anställning längre p g a mitt sjukdomstillstånd, så efter att ha skickat iväg resten av familjen tog jag Voltaren, och la mig och sova igen. Två timmar senare vaknade jag och värken var under kontroll. Långsam frukost och sen arbete i burspråket, innan eftermiddagsmöte där jag är med planerar en konferens.

I mina gamla anställning hade jag varit tvungen att sjukskriva mig för jag skulle haft morgonlektioner och då varit sjuk hela dagen istället för några timmar den här gången.'

Ska på onsdag på stötvågsbehandling, men innan dess ska jag ha redovisningar på universitetskursen jag läser. Flyttade stötvågen en vecka för att just hinna med redovisningen.

Avslut...

Under höstens lååånga sjukskrivning, så satte funderingarna igång.

Om jag nu accepterar att jag är kronisk sjuk, utnyttjar jag då min friska tid på rätt sätt? Vill jag arbeta som högstadielärare på en kommunal skola under de kommande åren om jag är sjuk ungefär 3 månader varje år. Svaret blev nej. Det var så svårt att erkänna det här nejet. Det som är tryggt, vant och relativt bekvämt med en arbetstid som fungera med familj måste jag i såfall lämna. Att ignorera tankarna gick inte längre, sjukdomen var så påtaglig att det gick inte att undvika.

Visst är smärtorna fruktansvärda när det gäller njursten, men det som knäcker mig mest är tröttheten och apatiskheten. Det är en del som jag har väldigt svårt att identifiera mig med. Vill inte ha det i personligheten. så det stora arbetet är att acceptera den trötta delen av mitt jag och se den som ett tillfälle att vila och tid till eftertanke.

Efter jag accepterade nejet, gick jag bokstavligen till rektorn dagen efter och bad om 1 års tjänstledighet. Och här är jag nu. Idag har jag städat min arbetsplats, sagt hejdå till rektorn och en mycket kär kollega! Och på måndag om en vecka börjar mitt nya äventyr!

Det har gjort så ont att lämna. lämna elever, underbara ungdomar med humor och ambitioner. Omtänksamma kollegor som stöttar och visar uppskattning och chefer med stor lyhördhet, humor och omtänksamhet. Men samtidigt känns beslutet så rätt! Skrämmande men roligt!

Vänner

Det är förunderligt vilken omsorg som finns. den här hösten har präglats av sjukdom och oro. Jag har ganska olikt mig valt att vara mer introvert och inte hela tiden ta kontakt med alla jag vanligtvis har kontakt med.

Och så händer det att när jag är som tröttast och som allra minst, så hör sig vänner utav. En efter en ,utan att jag ringt/bett dem om det. Utan de har märkt min inaktivitet och tolkat att nu är det dags igen. Och av det har jag mycket att lära, att vila i att nu är det dags igen, vad gör jag av den här stunden.

Jag tror att ytterst sett är det Gud som har omsorgen om mig och han låter människor verka för honom, så att jag får ta del om den omsorg som finns av mig. Är så tacksam för de samtal, sms och brev som skickats under hösten. Det som är häftigast är att de har kommit när de behövts som bäst. Senast var ett brev från kär väninna på avstånd, som kom precis innan jul i samband med mitt senaste insjuknande. Brevet var skrivet innan någon visste att jag var sjuk, men kom i rätt stund med hälsning och fin present.

Tacksam är det enda ordet jag har. Ska leta upp fler, älskar ord, gärna ovanliga!