Försökte att missa min tid genom att gå långsamt till bussen, undvika att springa till den bussen jag behövde åka med och att sen göra ostrategiska byten i stan. Men trots det var jag bara 2 minuter sen, så det var bara att checka in på Urologmottagningen. Efter det går man genom en korridor och tar en hiss i en annan trappuppgång ner till stötvågsenheten. Promenaden från kassan till behandlingsrummet tar 2-3 minuter men känns oändligt lång. Det är som en golgatavandring och korset blir tyngre för varje steg.
Väl inne på behandlingen tar sjuksköterskorna över och då rullar det på. Jag får premedicinering, Voltaren och alvedon och tillsist en spruta med någon form av morfin.
Var tvungen att under morfinruset ringa och boka om dotterns simskoletid. Var så snurrig men tror jag inte lät för drogad.
Lätt euforisk av morfinet stapplar jag med hjälp av sjuksköterskorna in till stötvågen. Det är en hög säng med trappsteg upp. Där fick jag lägga mig på rygg och under ryggen finns en rund gummibassäng där de häller i ljummet vatten. På bröstet fäster de EKG-pluppar och sen börjar röntgandet. De identifierar stenen, den här gången ingen bamsing utan en på 5mm, som ligger i själva njuren. Det är när de ligger i njuren som jag får EKG-kontroll, när stenarna ligger nere i uretären (urinledaren) så behövs inte det.
Sen följer behandlingen som är mycket välriktade stötvågor som 4000 gånger knackar mot stenen i olika frekvenser. Det hela tar cirka 45-50 minuter och de avbryter bara om det gör för ont. Under tiden tas ungefär 5 röntgenbilder, för att se att stenen ligger där den ska. Smärtan trubbas av utav morfinet, men är hög. En stötvåg gör inte ont, utan det är upprepningen som gör en helt mör. Några gånger blir smärtan så outhärdlig så de stannar en stund och minskar styrkan för att sen fortsätta. Jag lyssnar på radio under tiden och försöker arbeta med andning och koncentration för att uthärda så hög smärta som möjligt. För ju hårdare de kan skjuta, desto mer går stenen sönder och ju lättare det är att få ut den.
Efter behandlingen kravlar jag mig upp och är då löjligt lycklig. Morfinet finns kvar i kroppen, men har ingen smärta att reducera, så jag svävar omkring. Illamående och snurrig, men glad. Hade förmånen att mina föräldrar kom från där de bor, körde hem mig och hämtade barnen och roade dem. Mamma stannade i 2 nätter och strök, diskade, lagade mat och spelade oändligt antal spel med barnen. Min uppgift var att vila. och det gör jag fortfarande nu 2 dagar efter behandlingen.
Behandlingen var lyckad den här gången, de kunde se på röntgenbilderna att den var delad i flera mindre stenar och jag fick ingen ny tid, utan blir kallad till röntgen om några veckor om inget speciellt händer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar