Har genom samtal under hösten arbetat med att acceptera mina sjuka dagar bättre, men svårt är det. Är sugen på att starta mina planer inför våren, men tid kommer. Kanske redan imorgon? Att inte veta, att inte kunna planera, det kliar i hela mig. Genast kommer tankarna upp om jag inte har mer kapacitet än att sitta i mitt burspråk, dricka te och läsa en bok då och då. Vet egentligen att det inte är sant, men det känns så ändå.
Släppte ju bloggen på Facebook i fredags, började ju skriva i höstas och har ju inte släppt den till någon förrän nu. Behövde reda ut syftet för mig själv. Några vänner lyckades dock leta reda på den redan i höstas :-). Och syftet:
- att skriva av mig, så jag inte behöver prata om det hela tiden
- Också att visa för andra hur sjukdom slår till och hur det påverkar livet.
- Sen får jag många funderingar om att få kan tro att jag är såpass sjuk som jag är då jag inte visar det när jag träffar folk. Och så är det, det är inte att jag förställer mig eller bluffar, utan jag önskar att varje möte med människorna i min omgivning blir så äkta det kan bli, men om jag alltid är den sjuka, så kommer inte mina andra sidor fram så därför behåller jag det sjuka för mig själv och numera för bloggen.Sen kan jag nästan alltid rycka upp mig i sociala sammanhang och just i de ögonblicken mår jag bra. det är hemma och med de närmaste som jag visar de andra sidorna.
Så när jag är social och pigg i det riktiga livet, så är jag det just då och där. Kanske inte varit det 1 timme innan eller 1 timme efter, men just då mår jag bra. Och jag arbetar på att tillåta mig att må bra de stunderna, utan skuldkänslor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar