Avslut...

Under höstens lååånga sjukskrivning, så satte funderingarna igång.

Om jag nu accepterar att jag är kronisk sjuk, utnyttjar jag då min friska tid på rätt sätt? Vill jag arbeta som högstadielärare på en kommunal skola under de kommande åren om jag är sjuk ungefär 3 månader varje år. Svaret blev nej. Det var så svårt att erkänna det här nejet. Det som är tryggt, vant och relativt bekvämt med en arbetstid som fungera med familj måste jag i såfall lämna. Att ignorera tankarna gick inte längre, sjukdomen var så påtaglig att det gick inte att undvika.

Visst är smärtorna fruktansvärda när det gäller njursten, men det som knäcker mig mest är tröttheten och apatiskheten. Det är en del som jag har väldigt svårt att identifiera mig med. Vill inte ha det i personligheten. så det stora arbetet är att acceptera den trötta delen av mitt jag och se den som ett tillfälle att vila och tid till eftertanke.

Efter jag accepterade nejet, gick jag bokstavligen till rektorn dagen efter och bad om 1 års tjänstledighet. Och här är jag nu. Idag har jag städat min arbetsplats, sagt hejdå till rektorn och en mycket kär kollega! Och på måndag om en vecka börjar mitt nya äventyr!

Det har gjort så ont att lämna. lämna elever, underbara ungdomar med humor och ambitioner. Omtänksamma kollegor som stöttar och visar uppskattning och chefer med stor lyhördhet, humor och omtänksamhet. Men samtidigt känns beslutet så rätt! Skrämmande men roligt!